Jonna Sima: Rikard Wolff gav röst och tröst åt varje generation

Rikard Wolff är död, men redan den första december återuppstår en av landets mest säregna skådespelare för en ny generation när årets julkalender Jakten på tidskristallen har premiär på SVT.

Wolff hann se flera avsnitt från sjukhuset där han vårdades för lungemfysem den sista tiden.

I julkalendern spelar han Dr Ruben, en skurk som håller sin son inspärrad och förespråkar vapen framför leksaker. Åtminstone till en början.

Berättelsen är i slutändan ett försvar av godheten och den fria människan, förklarade Rikard Wolff när Dagens Nyheter besökte inspelningen tidigare i år.

Storyn leder osökt tankarna till en annan film där Wolff gjorde en av sina paradroller. Han har själv sagt att rollen – eller rättare sagt rösten – som ”Scar”, den onde lejonfarbrodern i Lejonkungen, kom att följa honom livet ut.

För äldre generationer var han snarare Zac i Änglagård, man kan nästan beskriva Rikard Wolff som ”The Gayfather” i Sverige.

…man kan nästan beskriva Rikard Wolff som ”The Gayfather” i Sverige

Hans karaktär som flamboyant bög i Colin Nutleys nationalepos gjorde honom direkt folkkär och bidrog till att normalisera svenskars syn på homosexualitet.

Men för dem som i dag är unga vuxna är det framför allt Scar som han förknippas med.

Kanske beror det på den Shakespeareska komplexiteten i lejonkaraktären; han är både skrämmande och väcker medlidande – samma känslor som Rikard Wolffs nikotinpatinerade basröst har förmåga att göra.

Jag kände mig för gammal för Lejonkungen när jag som tonåring såg filmen på bio 1994.

Men likt alla andra kunde jag inte värja mig från den rörande fabeln om savannen där allt ordnar sig – det swahiliska begreppet ”hakuna matata” (”det finns inga bekymmer”) slog igenom med filmen – och det banalt trösterika budskapet om att livet har sina naturliga cirklar.

Det gick 23 år tills jag plötsligt och oväntat fick ett sug efter att se om filmen.

Fredag den 13 november 2015 var jag höggravid och satt med min partner och kollade en dålig film när han fick ett sms från en vän: ”Vad fan är det som händer i Paris?”. Det visade sig vara ett terrorattentat samordnat av IS på en rad folkrika platser i den franska huvudstaden.

130 personer dödades och över 350 skadades vid dåden.

Vi följde rapporteringarna via utländska medier – och samtidigt började jag få värkar. Uppskakad av händelserna i Paris och att mitt första barn var på väg kändes det omöjligt att varva ned.

Det var kring den där mörka och bedagade rösten vi samlades och fick tröst

”Jag vill titta på Lejonkungen”, nästan beordrade jag min kära sambo. Så där låg vi och tittade på när den nyfödda lejonkungen Simba lyfts upp i luften till djurens jubel, samtidigt som värkarna tilltog.

Drygt ett och ett halvt år senare slog terrorn till mot Stockholm och Drottninggatan.

På den stora kärleksmanifestationen på Sergels torg i april i år gjorde Rikard Wolff ett av sina sista publika framträdanden.

Det var kring den där mörka och bedagade rösten vi samlades och fick tröst.

Nu är den borta och det blir upp till oss andra att försöka förmedla ett hakuna matata-budskap allt medan jorden fortsätter att skälva.