Investera Sverige ur finansvärldens strypgrepp
Om staten väsentligt ökar sina investeringar, bland annat i bostäder till alla, kan vi investera i såväl ökad välfärd som ökad rättvisa, fler jobb och fler klimatfrämjande åtgärder, skriver Arbetets politiska redaktör.
Den fackliga tankesmedjan Katalys nya rapport om det man kallar ”finansialiseringen av Sverige” påminner om LO:s tidigare chefekonom P-O Edins bidrag till LO:s stora rapport om full sysselsättning år 2015.
I den rapporten slog P-O Edin många med häpnad då han föreslog att staten måste gå in med gigantiska investeringar, inga fjuttiga lapptäcken på några miljarder hit eller dit räckte, och inte ens de nuvarande LO-ekonomernas förslag om ett statligt investeringsbehov på 70 miljarder kronor var nog.
Nej, i stället behövs investeringar som motsvarar ett underskott i statens budget på tre procent av BNP – och dessutom pågå under tjugo års tid, enligt P-O Edin.
Naturligtvis skulle detta inte bara innebära utgifter för staten utan framför allt garantera kraftigt ökade framtida inkomster.
Dessa stora statliga investeringar behövs för att kompensera för det privata näringslivets minskade investeringar, ansåg P-O Edin.
P-O Edins rapport var frispråkig och enligt många chockerande.
Katalys nya rapport om samma frågor, skriven av ekonomerna docent Claes Belfrage, Liverpool Universitet, och docent Markus Kallifatides, Handelshögskolan i Stockholm, är lika frispråkig, inte minst när de poängterar att en betydligt större statlig investeringsvilja behövs från finansminister Magdalena Anderssons sida.
I dag är det inte i samma utsträckning som tidigare en stark svensk exportindustri och kraftigt omfördelande välfärd som driver Sverige framåt.
I stället är det bankernas och finansinstitutens vinstbegär som styr ekonomi och konsumtion sedan kapitalmarknaden fått stort spelrum med avregleringar och mycket gynnsamma skatteregler.
Det här är ett mönster som går igen i hela västvärlden.
Det är samma mönster som den franske ekonomen Thomas Piketty för två år sedan anförde i sin kartläggning av de finansiella flödena under de senaste decennierna, där han förutspår att framtidens befolkningar kommer att födas i skuld och dö i skuld till de allt större och mäktigare finansinstitutens ägare.
Och det är dessa kapitalflöden som givit oss svenska banker som tagit ut vinster i storleksordningen 100 miljarder kronor per år från dem som är skuldsatta i bolån. Det är nästan lika mycket som P-O Edin ansåg att staten i stället måste investera för sina invånares bästa.
Här har, enligt Katalys rapport, kapitalägarna i banksektorn haft stor hjälp av politiker som hållit tillbaka bostadsbyggandet och som därmed hållit uppe bopriserna för de gigantiska lån de3 kan placera på skattebetalarna.
Här, liksom i den borgerliga vurmen för de likaledes prishöjande marknadshyrorna, finns ett uppenbart och tydligt samarbete mellan kapitalägare och politiker för att hålla uppe människors lån och skulder vilka gör bankägarna allt rikare och vanliga skattebetalare alltmer skuldsatta.
Katalys rapport har räknat fram att omkring två tredjedelar av bankernas vinster mellan 1993 och 2016 på detta sätt har varit en direkt överföring från svenska skattebetalare till storbankernas ägare.
Enligt Katalys rapport har denna utveckling, denna ”finansialisering”, gått extra snabbt just i Sverige eftersom vi haft en riksbank och en lagstiftning som extra lydigt följt finansvärldens krav på att få ta ut gigantiska övervinster.
Och även om det säkert finns ännu värre exempel har Sverige i vart fall haft det tvivelaktiga nöjet att begåvas med finansvärldens troligen mest egoistiska banker, där storbanken Nordea personifierar banksektorns samhällsdestruktiva egoism när de vägrar betala för den risk för vanliga människors ekonomi och arbetstillfällen som banken själv skapar genom sin aggressiva utlåning.
Och även Katalys rapport ser ökade investeringar som en väg ut ur det strypgrepp finansvärlden har kopplat runt våra liv.
Om staten väsentligt ökar sina investeringar, bland annat i bostäder till alla, kan vi investera i såväl ökad välfärd som ökad rättvisa, fler jobb och fler klimatfrämjande åtgärder.
Att hålla igen gynnar endast låne- och skuldsamhället där Nordea och övriga banksektorn går ut som vinnare samtidigt som det urholkar medborgares välfärd, vardag och tillgångar.