En statlig utredning tillsatt av en S-ledd regering och godkänd av samtliga huvudorganisationer och ledande fack jobbar nu för fullt för att undergräva viktiga delar av den svenska strejkrätten.

Det visas tydligt av den utredning Medlingsinstitutet, MI, gjort på uppdrag av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson som underlag för huvudutredningen. Den beslutades redan fyra månader innan regeringens formella beslut om antistrejkutredningen.

Det visar om inte annat hur angelägen man är att förändra strejkreglerna. Den redovisade orsaken, hamnarbetarkonflikten i Göteborg, kan på goda grunder antas bara vara en förevändning.

Det framgår tydligt av den utredning som MI redovisat, Förekomsten av konflikter på arbetsmarknaden i situationer där arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. Den är för övrigt både ofullständig och tendentiös.

Enligt direktiven ska utredningen redovisa möjligheten till begränsningar i rätten till stridsåtgärder:

  1. För andra syften än villkor i kollektivavtal, till exempel medbestämmande när det gäller företagsledningsfrågor
  2. Mot arbetsgivare som redan är bunden av kollektivatal

De enda begränsningar som finns i direktiven är att man inte får utreda sympatiåtgärder och indrivningsblockader vilket gör direktiven väldigt omfattande.

Att en av metoderna som ska utredas för att komma till rätta med ”problemen” är skiljedom, en metod som allvarligt begränsar den fackliga rätten till stridsåtgärder, gör direktiven än mer hotande.

Punkt 1 ovan är särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att ett av syftena bakom MBL 1976 var just att ge facken inflytande i sådana frågor.

För syftet med ett facks stridsåtgärd när det gäller inflytande på företagsledningsfrågor måste just vara att få till ett kollektivavtal som binder arbetsgivaren, annars är ju stridsåtgärden meningslös.

Men det allvarliga är punkten 2 vilket tydligt indirekt framgår av MI:s utredning,

MI uppskattar antalet förlorade arbetsdagar vid konkurrens om kollektivatal under en 16-årsperiod till 4 800, alltså i genomsnitt 300 dagar per år. I runda slängar 0,0000075 promille av totala antalet årsarbets-dagar i Sverige. Där har vi problemets storleksordning!

Men det är inte det intressanta i MI:s redovisning. Det är de redovisade konflikternas indelning. De redovisas dels som mål i AD där LO-förbund står för tre mål och SAC och Hamnarbetarförbundet för tre.

Därutöver gör MI en redovisning av typfall för konflikter där det är stridsåtgärder med konkurrerande kollektivatal.

De redovisas bland annat som:

• Blandad verksamhet till exempel när Målarna begär kollektiavtal för målningsarbete när Fastighets avtal gäller på arbetsplatsen.

• Byte av arbetsgivarorganisation och kollektivatal till exempel när ABB ville ha IF-Metallavtalet i stället för Pappersavtalet på Figgeholms bruk.

• Oenighet om arbetets art till exempel när bemanningsföretag gick in och tog  över truckverksamheten på sågverk med byte från Sågverksavtal till Transportavtal.

• Avtalskrav mot staten där avtal redan finns, som när Svevia ville utföra allmänt byggnads- och anläggningsarbete med Sekos billigare avtal på områden där Byggnads hade avtalsrätten.

Vad MI helt missar att redovisa är två helt grundläggande fakta.

  1. Såväl när det gäller de AD-domar där LO-förbund var part som i flertalet av MI:s exempel rör det sig om ren avtalshopping, det vill säga arbetsgivaren vill ha ett billigare avtal inom områden som traditionellt är organiserade i andra dyrare förbund till exempel Seko:s avtal i stället för Byggnads, Transportavtal i stället för Sågverksavtal, och  Seko:s avtal i stället för Elektrikernas.
  2. Att arbetsgivarna försöker sätta sig över LO:s gränsdragningsbeslut eller förbundsöverenskommelser i detta syfte.

I fyra av de sju typexempel utredaren redovisar och i tre av sex redovisade AD-domar rör det sig om stridåtgärder mot lönedumpning genom avtalsshopping, allt med LO-förbund som utsatt part.

Att missa ett så uppenbart fakta i sakredovisningen tyder antingen på grov okunskap eller på avsiktlig mörkläggning. Men exemplen och domarna visar samtidigt på direktivens inriktning att införa strejkförbud i MBL mot lönedumpning vid konkurrerande avtal.

MI:s utredning visar klart vart Ylva Johanssons utredning är på väg. Det sätt utredningsdirektiven är skrivna på gör det dessutom sannolikt att regeringen bestämt utredningens resultat redan innan den kommer på papper.

Beställningsjobbet är sannolikt att stora förbund med billiga och urholkade avtal som IF Metall-avtalen, lättare ska kunna lägga under sig bångstyriga och dyrare yrkesförbundens verksamhet som Byggnads, Målarnas eller Elektrikernas.

Om direktivens intentioner även blir lag kommer LO:s makt som skiljedomare i gränsdragningsmål  att avskaffas till förmån för rena arbetsgivarbeslut. Att LO och yrkesförbunden mot denna bakgrund sitter stilla i båten är obegripligt.

Och vad händer om vi, gud förbjude, skulle få en borgerlig regering efter valet underströdd av de arbetarfientliga Sverigedemokraterna, med en sådan utredning på bordet?

Så agera nu, i morgon kan det vara för sent!