Del Toros nya trampar vatten

För den som uppskattar film som ett visuellt medium är The Shape of Water rena julafton. Guillermo del Toros Guldlejonvinnare från Venedig är en fullträff gällande teknik, scenografi och ljud.

Samtidigt måste undertecknad tillstå att den mexikanske regissören, som bland annat gjort mästerverket Pans labyrint, för första gången på länge trampar ordentligt med vatten i denna film.

Handlingen kretsar kring stumma städerskan Elisa (Sally Hawkins) som under ett arbetspass kommer i kontakt med en mystisk amfibievarelse som göms och torteras av amerikanska försvarsmakter.

Temat för filmen är outsiders, något som känns helt logiskt när del Toro är regissör. Här hyllas och skildras personer som befinner sig i utkanten av samhället, oavsett om det gäller ras, homosexualitet eller flyktingfrågor.

Ibland blir det väl övertydligt, men det mest gripande i filmen är faktiskt en enkel vänskap mellan Elisa och hennes åldrande granne Giles (Richard Jenkins). Octavia Spencer gör också mycket av en otacksam roll som Elisas bästa vän.

Tekniskt sett är alltså The Shape of Water ett formidabelt hantverk, men där till exempel Pans labyrint höll åskådaren i ett järngrepp, så känns den här filmen som minst en halvtimme för lång och väldigt förutsägbar.

Alla som har läst en saga förstår hur det här ska sluta redan efter en kvart.

Men filmen är ändå klart sevärd, inte minst för Sally Hawkins. Utan ord är hon den som kommunicerar mest, både i filmen och till publiken.