Hård kamp för demokratiaktivister

– Vi lever i en mardröm, säger hon.
Höstsolens skarpa ljus skiner in i lokalerna på Olof Palmecentret i Stockholm. Machris Cabreros, ledare för det filippinska partiet Akbayan, är på besök hos systerpartiet, de svenska Socialdemokraterna. Cabreros utstrålar en vänligt bestämd pondus, och så fort situationen i hennes hemland kommer på tal blir hon allvarlig.

–Demokratin är i fara och ett auktoritärt ledarskap, en diktatur, hotar att ta över, säger hon.

Filippinernas president Rodrigo Duterte samlar stort folkligt stöd. Många av hans anhängare finns bland dem som upplever att de fortfarande inte har fått det bättre ställt efter diktatorn Ferdinand Marcos fall 1986, enligt Cabreros.

– Det är olyckligt att populistiska och mordlystna ledare som Duterte lockar till sig många av våra fattiga människor. Han har också lyckats attrahera många från medelklassen. Men det är en myt att Duterte får bort knark och kriminalitet, säger hon och fortsätter:

– Efter att i 30 år ha försökt att få vårt demokratiska system att fungera, ser vi nu hur det som vi har lyckats uppnå hittills i form av mänskliga rättigheter och demokratiska rättigheter håller på att falla sönder.

Cabreros tar en klunk kaffe och förklarar varför Akbayan intar en särställning i den filippinska politiken. Det är ett av få partier med en tydlig ideologisk grund, till skillnad från den personkult och elitism som genomsyrar politiken i övrigt.

Ännu efter hundra år domineras samhället och politiken av ett fåtal stora och mäktiga familjeklaner och storgodsägare. Akbayan grundades ur en tydlig vision att bryta detta mönster och söker en förändring av det politiska landskapet. I det förra valet 2016 valdes Akbayans ordförande Risa Hontiveros — som jämte Machris Cabreros är den andra partitoppen — in i senaten, som den första feministiska senatorn i landet någonsin.

Machris Cabreros är född 1982 och bor sedan många år tillbaka i Quezon city som ingår i jättemetropolen Manilas huvudstadsområde, med sina omkring 12 miljoner invånare. Det är också här, i Quezon city, som Akbayans högkvarter finns. Det som lockade Cabreros att gå med i partiet som ung student i början på 2000-talet var dess vision om att alla ska känna sig inkluderade, från arbetare, bönder och andra yrkesverksamma till ungdomar, kvinnor och homosexuella.

– Jag har en bror med funktionsnedsättning och därför tilltalades jag också av partiets syn på jämlikhet, vård och välfärd, säger Machris Cabreros.

Visst finns det stunder då hon känner förtvivlan eftersom kampen är så ojämn. Ett folkligt uppror ligger än så länge långt borta, anser hon. Att kritisera makten, och Rodrigo Duterte, är inte heller ofarligt. Trots det har Akbayans företrädare fortsatt att fördöma Dutertes krig mot knarket, som de anser bara har lett till mord på fattiga människor medan droghandlarna i toppen av narkotikalangningens näringskedja kommer undan.

Att ge upp har aldrig fallit Machris Cabreros in — då vore allt arbete förgäves.

– Vi måste klamra oss fast vid hoppet om att det kommer att bli bättre. Genom att fortsätta vårt arbete, för mänskliga rättigheter och genom att fortsätta tala om regeringens övergrepp, hoppas jag att folk så småningom, steg för steg, ska nå insikt och att den allmänna opinionen ändras.

Helena Nordenberg/TT