Brännande tankar om ett annat liv än stadens

Stålets, timrets och papprets Sverige. Här och där. Då och nu. Två nya böcker tvingar läsaren att konfronteras med Sverige i allmänhet och glesbygden i synnerhet.

Den ena är Nya Norrland, en självbiografisk serieroman av Mats Jonsson. Den andra är Po Tidholms Läget i landet — 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror.

Bägge böckerna är som varandras syskon. De hör ihop och kompletterar varandra.

Läget i landet far över Sverige som en helikopter och nagelfar strukturer och skeenden. Rationaliseringar, omstruktureringar och budgetsaneringar.

Nya Norrland sätter sig i stället vid smuliga köksbord i Bollsta, ställer sig bland träflisorna på sågen. Lyssnar till berättelserna och snacket över matlådor.

”Man vill veta om man finns”, skriver Tidholm. Meningen fastnar.

För visst är det så.

När jag läser Tidholms idéskrift och Jonssons väldiga serieroman kommer min barndoms Västerbotten tillbaka. Tankarna om ett annat liv än stadens lyser upp som glödtrådar inom mig.

Knäpptysta, smällkalla morgnar i Sävar. Monumenten över brukserans glansdagar längs vägen. Vem hade jag blivit där? Vem har jag blivit här?

Mats Jonsson utvecklar spåret, med en melankolisk insikt om att ”växa upp i slutet av en parentes”. Om ett självhat och ett vacklande förhållande till den gamla bruksorten.

Tråden fastnar i vår tids underströmmar. Trump och polariseringen i USA och den brittiska revanschismen i samband med Brexit.

Båda böckerna, med varsitt grepp, visar vad som händer med samhällen som blir allt tydligare uppdelade i centra och periferier. De rymmer berättelser om att slitas itu. Geografiskt. Psykologiskt. Ekonomiskt.

Men Nya Norrland och Läget i landet klär också av myterna, gör glesbygden verklig. Får den att kännas och brännas.

I slutändan är det omöjligt att värja sig från frågan som vibrerar genom läsningen: var det verkligen så här vi ville ha det?