Flexibla löner har tröttsamt nog åter hamnat i fokus. Industrins ekonomiska råd, IER, sneglar i sin årsrapport på danska avtal som baseras på minimilöner och rekommendationer i stället för på exakta siffror.

Och även statliga Konjunkturinstitutet, KI, skriver i sin lönebildningsrapport att löneflexibiliteten måste öka på svensk arbetsmarknad.

Ingen av de två instanserna pratar om att löner ska kunna sänkas vid behov, det vill säga om det går för dåligt för arbetsgivaren, men att flexibla löner över huvud taget lyfts så mycket är ett tecken på att något håller på att ändras i synen på lönebildning.

Konjunkturinstitutet skriver att ”Bristen på löneflexibilitet är bekymmersam utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Eftersom om lönerna inte anpassar sig till lägre efterfrågan, sker hela anpassningen till det rådande arbetsmarknadsläget genom högre arbetslöshet och detta påverkar särskilt personer med svagare förankring på arbetsmarknaden.”

Orden påminner om dem vi brukar höra om nyanländas, ungdomars, rehabiliterades, och en gång i tiden också kvinnornas, chanser på arbetsmarknaden.

Det vill säga att de som står långt från arbetsmarknaden kan konkurrera sig in på arbetsmarknaden endast om de är beredda att inte begära lika hög lön som andra, även om KI formulerar det på ett annat sätt; om de som står långt ifrån arbetsmarknaden inte kan gå ned i lön så blir de av med jobbet.

Ändå konstaterar Konjunkturinstitutet att i 80 procent av Sveriges branscher är detta inget problem.

Där fångar möjligheterna till löneglidning och lokala överenskommelser upp de variationer som behövs för att få livskraftiga branscher att leva vidare. För dessa 80 procent av arbetsmarknaden fungerar flexibiliteten bra även i ett internationellt perspektiv, enligt KI.

Dessa fakta bör om inte annat få Alliansen att någon gång sluta påstå att svensk arbetsmarknad är så rigid att både anställningsskydd och strejkrätt måste luckras upp. Som LO och nu också KI konstaterar så är det helt enkelt fel.

80 procent av arbetsmarknaden fungerar alltså bra, men KI riktar in sig på de övriga 20 procenten och vill göra lönebildningen mer flexibel även där.

Det är trist och okunnigt. För just bland dessa 20 procenten döljer sig de lågavlönade, ofta i offentlig sektor.

För dem är de centrala avtalen ett skydd, en extra viktig garanti för att hindra att anställda halkar efter.

Kommunals kamp för undersköterskorna är ett talande exempel. Kommunal ville att undersköterskor inom privata vårdhem, och senare även undersköterskor inom personlig assistans, skulle få samma löneökningar som undersköterskor på kommuner och landsting.

De privata arbetsgivarna vägrade med hänvisning till att de inte fick tillräckligt mycket skattepengar för att kunna betala ut samma lön för sina undersköterskor som undersköterskor tjänade på kommuner och landsting.

Att lämna förhandlingarna med endast en minimiöverenskommelse eller en öppning för mer lokala överenskommelser skulle alltså utan tvekan ha sänkt dessa undersköterskors löner.

I den lönepolitiska grundsatsen om ”lika lön för lika arbete”, som facken driver, ingår att arbetsgivaren kan ta ut stora vinster om försäljningen överstiger lönekostnaden.

Men också att arbetsgivaren och inte de anställda ska stå för den ekonomiska risken om företaget går dåligt. Avtalen ger trygghet för de anställda och risk/chans för företagaren.

Klåfingrigheten med att försöka få in en mer flexibel lönebildning för lågavlönade bryter den balansen. Det blir då arbetsgivaren som tar den ekonomiska vinsten om verksamheten går bra och de anställda som tar den ekonomiska smällen om arbetsgivaren inte tycker att vinsten blir tillräckligt stor.

Det är ett förlustsystem vi borde sluta glorifiera.