Är Stefan Löfven verkligen en kulturell idiot?
Folkbildning har varit en hörnsten i den svenska arbetarrörelsens historia. Att nedlåtande tala om statsministerns arbetarbakgrund får mig att se rött, skriver Arbetets kulturredaktör.
Man kan tycka mycket om statsminister Stefan Löfven, men när hans arbetarbakgrund som svetsare nämns eller antyds på ett nedlåtande sätt ser jag rött.
Nu senast hände det, oväntat nog, i min favoritpodcast Lilla Drevet som gör samtidsspaningar varje vecka.
Den annars alltid lika kloka och politiskt analytiska serietecknaren Liv Strömqvist medverkar regelbundet i podden, och i förra veckan hade hon läst en intervju med den franske presidenten Emmanuel Macron i tyska tidskriften Der Spiegel.
Det är en typisk intervju för den högkulturella tidningen. Den tyske upplysningsfilosofen Friedrich Hegel citeras självklart i första frågan och den elitskoleutbildade Macron svarar lika självklart och förklarar obesvärat vad Hegel egentligen menade med citatet.
Men det är frågan om vad presidenten har lärt sig om Frankrike av att läsa samtida fransk litteratur som Liv Strömqvist reagerar på.
…när hans arbetarbakgrund som svetsare nämns eller antyds på ett nedlåtande sätt ser jag rött
Emmanuel Macron för ett avancerat resonemang kring den franske författaren Michel Houellebecq, och framför allt hans senaste roman Underkastelse som handlar om att det Muslimska Brödraskapet vinner ett demokratiskt val i Frankrike och tvingar franska institutioner att underkasta sig islamska lagar.
Houellebecq är den som bäst beskriver det moderna samhällets rädslor och fobier, fastslår Macron självsäkert.
Stefan Löfven å andra sidan är en kulturell idiot, anser Liv Strömquist. I alla fall har han sagt det ”absolut dummaste man kan säga om litteratur”.
Hans brott? Att i en intervju i Expressen påstå att Astrid Lindgren borde ha fått Nobelpriset i litteratur.
Strömqvist tillägger att hon inte menar att vara snobbig, utan bara beklagar svenska politikers okunskap i litteratur och att folk, som inte har några djupare litteraturkunskaper, har synpunkter på vem som ska få Nobelpriset i litteratur.
Hennes spaning hade kunnat öppna för intressanta diskussioner. Inte minst för att regeringschefernas bakgrunder säger mycket om Frankrike och Sverige och vilka personer som har möjlighet att nå den politiska toppen i respektive länder.
Men utan klassanalys blir spaningen bara klassförakt.
Stefan Löfven kanske inte kan jämföra Bach med en tavla av Georges de La Tour, eller likställa Mozarts betydelse för den klassiska musiken med Rimbauds för litteraturen (som Macron också gör i Der Spiegel-intervjun).
Men många i LO-kollektivet har Stefan Löfven att tacka för att han under sin tid som ordförande i IF Metall initierade det populära ”Läs för mig”-projektet.
Folkbildning har varit en hörnsten i den svenska arbetarrörelsens historia. Den har gjort att arbetarungar kunnat bli bankdirektörer och statsministrar och är något att vara stolt över
Det är ett initiativ för att få LO-medlemmar att läsa böcker för sina barn, men också för att uppmuntra till samtal om litteratur på arbetsplatser.
Folkbildning har varit en hörnsten i den svenska arbetarrörelsens historia. Den har gjort att arbetarungar kunnat bli bankdirektörer och statsministrar och är något att vara stolt över.
Och visst skulle Astrid Lindgren ha kunnat få Nobelpriset i litteratur, om Svenska Akademien varit mer alert när hon levde.
Ett bredare författarskap och större psykologiskt djup är svårt att finna.
Jag mötte henne en enda gång i hemmet på Dalagatan och sträckte nervöst fram min tolvåriga hand och ursäktade att den var blöt av svett.
”Jag har träffat kungar och presidenter, och vet du: de är människor precis som du och jag”, sa Astrid Lindgren och tog min hand.
