En kärleksförklaring till superhjälten
En gång i tiden bestod sagohjältarnas roll av att förklara omvärldens mysterier. I dag hjälper de dig och mig att relatera till samtidens problem och de nya utmaningar som dykt upp i vårt samhälle, skriver Arbetets krönikör.
De syns på bioduken och tv-skärmen, vår tids gudar och revolvermän – superhjältarna.
Trots att somliga viftar bort genren som simpelt underhållningsvåld, har den mycket mer att erbjuda än så. Men var kommer vår fascination för dessa vigilantes ifrån?
Låt mig drista mig till att först säga att vi har haft superhjältar så länge vår kultur kunnat skriva och förmodligen längre än så.
Men då – för länge sedan – hade de namn som Herkules, Odysseus och Tor. Vi har alltid haft ett behov av det fantastiska.
Men i takt med att tomtarna och vittrorna i skogen lämnade plats för den moderna tidens tro på ufos och små gröna män, ersattes myterna om den gudalika hjälten av en ny typ av kämpe: superhjälten.
En slags hjälte som från början var en ren överman om vi tar Stålmannen som exempel och så nära en gudason vi kan komma. Hjälten stod på de svagas sida, men var ännu inte en av oss.
På 1960-talet började dock något hända. Stan Lee, skapare av bland annat Spider-Man, skrev om hjältar som var som du och jag var.
Det var hjältar med problem som gemene man kunde relatera till; kärleksproblem, dålig ekonomi, familjegräl, nedstämdhet och mobbing.
Superhjälten tog steget från att ha varit övermänsklig till att bli mänsklig, om än med superkrafter
Superhjälten tog steget från att ha varit övermänsklig till att bli mänsklig, om än med superkrafter.
Spider-Man slogs mot superskurkarna som hotade New York och världen, men hans krafter var intet när det gällde hans fasters vacklande hälsa eller hans minst sagt dåliga privatekonomi.
FantastiskaFyran fungerade som en familj, med alla de för- och nackdelar det gav. Doktor Bruce Banner kämpade mot sitt eget inre monster och blev en slags modern tappning av Dr Jekyll och Mr Hyde.
Och sedan kom X-Men, som blev ytterligare ett led i förnyelsen av genren.
X-Men sålde initialt dåligt, inte förrän en manusförfattare vid namn Chris Claremont satte tänderna i serien och gjorde sin egen grej.
Han skapade en superhjältegrupp bestående av mutanter, människor fast födda med superkrafter. Hatade och fruktade av samhället.
För att spetsa till det ytterligare fick medlemmarna i X-Men olika etnicitet, som för att befästa problemet med alienation ytterligare.
Skurkarna var ibland människor, ibland mutanter precis som X-Men själva. Mutanten Magneto hade en gång överlevt nazisternas förintelseläger och han skulle se till att det aldrig fick hända igen.
Genren berättar om våra smutsiga sidor, som rasism och främlingsfientlighet, vad som får oss att söka oss till de mer extrema ideologierna och rättfärdiga våra handlingar
Han blev skurken, den utåtagerande terroristen som slog tillbaka – och som även slog i förväg för att undanröja hotet innan det var över dem.
X-Men å sin sida ville gå samförståndets väg. Därför blev de fiender med varandra.
Jag kan känna att där någonstans finns en viktig beröringspunkt för dagens serieläsare och biopublik, särskilt i dessa tider av polarisering, terrordåd och flyktingströmmar.
Genren berättar om våra smutsiga sidor, som rasism och främlingsfientlighet, vad som får oss att söka oss till de mer extrema ideologierna och rättfärdiga våra handlingar.
Men man behöver inte ens gå så långt. Det räcker med att läsa om – eller titta på – den mobbade tonåringen med kärleksproblem och en sjuk faster, för att se att där finns tankegods som de allra flesta kan relatera till.
En gång i tiden bestod sagohjältarnas roll av att förklara omvärldens mysterier. I dag hjälper de dig och mig att relatera till samtidens problem och de nya utmaningar som dykt upp i vårt samhälle.
