Sverige kom lindrigt undan vid dagens förhandlingar om att rädda dansksvenska Postnord. Det mesta av de 2,2 miljarder kronor som Postnord behöver för att klara sin senaste kris betalas av danska staten.

Men denna konstgjorda andning måste få ett slut. Postnord bör delas och svenska Posten återuppstå, så vi någon gång kan lägga Maud Olofssons katastrofala näringspolitik bakom oss.

När dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) drev igenom sammanslagningen svenska Posten och danska Post Danmark och bildade Postnord var Post Danmark redan på väg mot ekonomisk katastrof.

Om hon hade bemödat sig om att titta efter i räkenskaper och Post Danmarks avtal skulle hon sett att det danska bolaget under de närmaste åren hade redan bekräftade utgifter i miljardklassen för att skära ned tusentals anställda, vilka alla enligt avtal hade rätt till tre årslöner i avgångsvederlag.

Dessa gigantiska kostnader, som Maud Olofsson antingen inte såg eller inte brydde sig om, blev nu en sak för majoritetsägaren, det vill säga den svenska staten.

Maud Olofsson blev därmed den enskilda minister som med stor säkerhet orsakat Sverige de största ekonomiska haverierna någonsin.

Vi minns köpet av det holländska energibolaget Nuon, ett bolag där all gammal utdöd teknik samlats och som de holländska ägarna lyckades dumpa i Sverige, med svenska skattebetalare som nya ägare.

Affären gick loss på 89 miljarder kronor – kontant, vilket är den största kontantaffären som Sverige någonsin genomfört. Så här långt har värden för cirka 53 miljarder befunnits vara substanslös luft som suddats bort ur tillgångarna, dvs det har inget värde – alls.

Nuonaffären kan liknas vid om man köper en rejält nedkörd bil från 1989 till nybilspris, därefter kommer på att den nog inte är värd så mycket och skriver ned värdet till dess rätta nivå, typ några tusenlappar, om ens det.

När nedskrivningarna av Nuon slutligen är klara hamnar vi nog på nivån ”gratis mot avhämtning”.

Och Maud Olofsson var alltså även pådrivande för att få den välskötta svenska Posten att slås ihop med det danska ekonomiska katastrofbolaget Post Danmark och bilda det svenskdanska Postnord.

Posten ska ta klivet ut i Europa! var Maud Olofssons glada förklaring till affären. Någon vision när klivet befanns landa i ekonomisk sankmark hörde vi aldrig. När det uppdagades att även detta var en ekonomisk och servicemässig totalkatastrof för Sverige valde Maud Olofsson i stället att lägga locket på.

Hon vägrade kommentera affären för de svenska skattebetalare vilkas pengar hon använde i fusionen.

Samma taktik använde hon i fallet Nuon när hon vägrade komma till Konstitutionsutskottet och vägrade svara på journalisternas alla frågor om hur hon kunde få för sig att bränna 89 miljarder kronor på ett uttjänt holländskt energibolag.

Den nuvarande rödgröna regeringens näringsminister Mikael Damberg har klarat de senaste förhandlingarna om mer svenska skattepengar till danska delen av Postnord hyfsat.

Större delen betalas av de danska minoritetsägarna själva som betalar 1,8 miljarder svenska kronor. Sverige kommer denna gång undan med att betala 400 miljoner kronor.

Det är dock redan klart att kostnaderna kommer att bli betydligt högre i framtiden. Mikael Damberg nämnde två vägar för att klara de danska förlusterna, lån och nedskärningar. Inget säger alltså att svensk postväsende kommer att bli bättre trots att den svenska delen fortsatt går med vinst eftersom företaget ständigt åderlåts av danska utgifter.

I ett längre perspektiv måste dock regeringen verka för att få till stånd en total delning av Postnord i två separata bolag igen för att åter få den svenska posten att fungera fullt ut.

Avtalet som Maud Olofsson av någon obegriplig anledning skrev på 2009 är fullt möjligt att säga upp redan i dag om både den svenska och den danska staten går med på det.

Och eftersom avtalet av i dag är mer att betrakta som ett skumraskavtal än som en affärsmässig överenskommelse mellan två vänligt inställda grannländer bör även danska staten vara villig att säga upp avtalet och dela företaget.

Det är en delning som redan Maud Olofsson genast borde ha tagit initiativ till om hon inte, efter att katastrofen uppdagats, hade drabbats av yrkesmässig handlingsförlamning.

Men bättre sent än aldrig. Postnord bör delas. Troligen blir slutnotan visserligen hög och framtida ekonomer kommer säkert att räkna ihop den totala förlusten för äventyret Postnord och förfäras.

Men med all säkerhet kommer Mikel Damberg, i kontrast mot Maud Olofssons tystnad, om han konsekvent driver denna linje att även i framtiden kunna stå för det han gör i dag.