Kim Petersson lämnade SD – med hjälp av facket

Att få insikter och byta åsikt sker inte i en handvändning. När Arbetet träffar Kim Petersson över en slät kopp kaffe på hans 35:e födelsedag har tiden haft sin gång.

– När jag var främlingsfientlig och sympatiserade med Sverigedemokraterna, säger han så snart vi satt oss.

Bland kaffesörplande pensionärer på konditoriet i Halmstad fortsätter Kim Petersson sedan obehindrat att berätta sin livshistoria.

Den som har sina mörka sidor men som han hoppas ska inspirera andra till förändringar.

Då, när han var främlingsfientlig – under -90- och -00-talen – var det många som sa emot honom. En del kom med fakta, andra kallade honom rasist.

– Blev jag kallad rasist kunde jag bara vända mig om och gå. Jag växte i min tro på att jag hade rätt och den andra fel, eftersom den personen inte hade några argument. Så genom att jag kallades rasist förstärktes mina åsikter.

Dålig självkänsla

I själva verket hade han dålig självkänsla, försökte passa in. Han levde i en vad man nu skulle kalla åsiktsbubbla. Han gjorde ytlig information, fördomar och hörsägner till egna sanningar. Sökte bekräftelse på egna åsikter.

Ändrade åsikter beroende på vilka han umgicks med. Drog rasistiska och sexistiska skämt på andras bekostnad.

Blev jag kallad rasist kunde jag bara vända mig om och gå. Jag växte i min tro på att jag hade rätt och den andra fel

Blev en besserwisser, tyckte att han kunde allt, även inom områden där han bara hade ytliga kunskaper.

När han inför valet 2006 förespråkade Sverigedemokraterna, var det också för att få bekräftelse och höja sin självkänsla, få känna sig som en viktig person.

Han berättade för andra om hur invandringen uteslöt andra satsningar; det var invandring eller skolan, invandring eller vård, invandring eller välfärd – och märkte att han fick gensvar.

I början av 1990-talet gick Bert Karlsson och Ian Wachtmeister från skämt till allvar och startade populistiska, sedan allt mer främlingsfientliga, partiet Ny demokrati.

I samma veva fick kriget i forna Jugoslavien dess invånare att fly norrut.

Kim Petersson hade samtidigt en trygg uppväxt i villa i lilla Torup i Halland, med två föräldrar.

Mamman var pappersarbetare och i en period lokalvårdare, pappan jobbade i wellpapp-fabrik. Två äldre syskon, ett yngre.

Efter skolan lekte han med kompisar, hade kul och ”hittade på hyss” i bland. Föräldrarna var tillåtande, ville att han ”skulle använda huvudet, själv förstå vad som var rätt och fel”.

Men så flyttade en kosovoalbansk familj in i de nybyggda lägenheterna i området. Då kom den första stora – och negativa – vändpunkten i hans liv.

Föräldrar varnade den lilla killen som inte ens fyllt tio år: ”Lek inte med flyktingbarnen”. Nej, dem kunde man inte lita på.

När de senare möttes bröstade han och kompisen upp sig, var aggressiva och fick en liknande reaktion tillbaka.

Efteråt berömde kompisens pappa: ”Bra gjort, ni visade vem som bestämmer”.

– Vem vet vem man hade varit annars? funderar Kim Petersson två och ett halvt decennium senare.

Utanför kaféet promenerar Halmstabor i lummiga Norre Katts park. Ett kvarter söder ut, genom anrika Norre port, byggnadsminnet från 1600-talet, och vidare längs Storgatan och in på Bankgatan ligger biografen, som senare på kvällen premiärvisar filmatiseringen av Stephen Kings Det.

Clownen Pennywise spelas av Bill Skarsgård, säger Kim Petersson förtjust. Det blir födelsedagsfirandet med flickvännen, efter en middag på restaurang.

Ett tag, före sociala mediers breda intåg i vårt vardagsliv, träffade han sina bästa vänner på ett community, ett internationellt chatforum.

Skillnader är inte genetiska. Det beror på var man vuxit upp, vilka styren som funnits, vad man präglats av

Där kunde grubblaren skriva av sig, vara sig själv, snacka om vardagliga saker, som musik, film, ”allmänt snack”. Det var under de sista åren på 00-talet, och allt som oftast drack han ett glas whiskey också på vardagskvällarna, som i stället för ett blev fyra fem glas.

Han var riktigt ”nere”, men trots det och trots alkoholintaget såg han alltid till att sova några timmar och ta sig till jobbet dagen efter.

Under uppväxten var han en osäker och känslig kille, som samtidigt försökte vara alla till lags, minns han. Kanske var det därför han tog till sig sina föräldrars rädsla för invandrare.

I mellanstadiet och högstadiet utvecklade han en fascination för vikingar och tyckte att bandet Ultima Thule – trots att musiken kanske inte var den bästa – förmedlade en känsla av nationell stolthet.

Av sin äldre bror hade han fått en stor svensk flagga att hänga över sängen. ”Sverige för fosterlandet”. ”Det är vårt land och inte några andras”, skanderade han och folk lyssnade.

Läste han något om invandrare i tidningen, eller mötte han ett gäng med utländskt ursprung tyckte han att det var viktigt att markera. De var ett ”pack”, såg ”farliga ut”, ”tog våra flickvänner”. Ogenomtänkta argument, säger han nu, vid fönsterbordet på Fribergs konditori.

– Nu kan jag umgås med i princip vem som helst, oavsett varifrån de kommer. Livet har gett mig detta utseende, men vi är alla lika mycket värda. Skillnader är inte genetiska. Det beror på var man vuxit upp, vilka styren som funnits, vad man präglats av. I mitt fall började det med mina föräldrar. Sedan mina kompisars föräldrar. Sedan umgängeskretsen i skolan, säger han.

Främlingsfientligheten blev allt mer accepterad. Kanske reagerade omgivningen på grova uttryck, men var rädda för att reagera.

Hur kom då vändningen? 2010 träffade han sitt ex. Med henne har han nu en femårig dotter.

Det var flickvännen som började ifrågasätta det han sa och tyckte och tänkte. Vid den tiden hade han tonat ner sin främlingsfientlighet.

Men hon tröttnade på att han var en besserwisser. Till och med inom hennes eget område, teatern, visste han bättre.

– I början släppte hon lite. Men sedan sa hon ifrån. Hur vet du att det är så? blev en återkommande motfråga till alla hans påståenden.

Henne, som han älskade, kunde han inte vända ryggen åt och sticka ifrån.

Det var då han började rannsaka sig själv. Vem var han? Varför var han hela tiden tvungen att hävda sig? Varför kunde han inte bara lyssna på andra?

Livet har gett mig detta utseende, men vi är alla lika mycket värda

Det gjorde ont. Allt han tyckt och tänkt var bara andras åsikter, som han gjort till sina utan att veta varför, insåg han. Han var tvungen att börja om från noll.

Ett svart hål öppnade sig. Han sjönk in i det. Visste inte vart han skulle ta vägen.

När timmarna har runnit iväg frågar jag honom om hans vändpunkter. Svaret kommer lika snabbt och låter som en lika stark övertygelse som någon som blivit frälst. Som mött Jesus.

”IF Metall”, säger han kort och gott. Fackets kurser, förtroendevaldas hjälp och stöd, kunskapen som han alltjämt söker mer av, har fått hans liv att ändra riktning.

Den första uppgiften som arbetsplatsombud accepterade han 2010 för att ”få jäklas lite med cheferna”.

Främlingsfientligheten, som visserligen var nedtonad men ändå fanns där, var inget problem, den genomsyrade stämningen på sängfabriken och påhejades av cheferna, särskilt en som nog var värst av alla.

På nästa jobb, EAB som bland annat gör lagerinredningar i Smålandsstenar (med 160 kollektivanställda), arbetade han främst som maskinoperatör för robotsvetsar och automatkallpressar. Där skulle han så småningom bli historisk och starta företagets första fackklubb.

Det skedde trots motstånd. När han som förtroendevald krävde att få sin första kurs hotade chefen med indragen bonus för alla anställda, ”och då får du dem kanske mot dig”. Han vek ner sig, men bestämde sig samtidigt för att det var sista gången. Aldrig mer skulle han svika medlemmarna.

I april 2013 gick han så sin första förtroendemannautbildning. Det var väl då det här med ”IF Metall” hände: den stora vändningen.

Där fick han se klipp från Ådalendemonstrationerna och något började brinna i killen som tidigare varit stark motståndare till den svenska modellen: Folk hade dött!

Fatta! Folk hade fått sätta livet till för att han och andra skulle få det bra på jobbet i framtiden!

Kursledaren uppmanade deltagarna att åtminstone gå ut och titta på ett första maj-tåg. Den nyfrälsta IF Metallaren tog honom på orden och gick och lyssnade på kommunalrådet i hemorten Oskarström (två mil utanför Halmstad).

– Det var det minsta jag kunde göra för arbetarrörelsen, tänkte han.

Året efter gick han med i tåget. 2015 bar han S-flaggan i Oskarström. 2016 var han huvudtalare i Oskarshamn. I år talade han i Gnosjö.

Efter ett första framträdande på socialistiskt forum i Halmstad har han också fått lite sporadiska förfrågningar om att hålla föreläsningar. I våras kom IF Metalls antologi När andra sover, där han har skrivit ett kapitel.

Han försöker hela tiden att förklara allt lite enklare. Vad, undrar jag. Vad vill du förklara?

– Hur vi människor tänker. Hur vi kan motverka hat, rasism, kvinnoförtryck, sexism.

…jag behöver inte hävda mig, inte skrika ut min åsikt, måste inte säga saker hela tiden

Medan han förut skyllde allt på invandringen, försöker han nu hitta fakta.

Medan Brås statistik visar att antalet brott minskar, gör sociala medier att vi tar del av brott från hela landet, hela världen. Förr läste man kanske bara det som stod i Hallandsposten, säger han.

– Det händer saker, men det handlar inte om att det är invandrare eller etniska svenskar. Och så finns det så många aspekter att ta hänsyn till. En jobbig barndom, en uppväxt i ett krigshärjat land, säger han, som förut var introvert.

Vilket han väl fortfarande till viss del är, säger han. Men han har blivit mer utåtriktad. Hejar gärna på någon okänd på stan.

– Jag har insett att ju mer jag vågar utsätta mig för, desto tryggare blir jag. Och ju mer jag lär mig, desto tryggare blir jag. Och jag behöver inte hävda mig, inte skrika ut min åsikt, måste inte säga saker hela tiden. Jag reflekterar mer. Och tänker på vad det jag säger får för konsekvenser.

En andra positiv vändpunkt var att bli pappa. När han inte längre bara ansvarade för sig själv, utan också för dotterns framtid, när han såg den där lilla varelsen, kände han hur viktigt det var att engagera sig.

Han kom att tänka på när han själv gick i skolan, när de var ett gäng som ”skämtade” med tjejer, det vill säga tafsade, och hur det var accepterat, hur tjejerna skulle vara tysta och duktiga.

Och så tänkte han med fasa på hur vuxna män kan bete sig mot kvinnor, hur kan någon skicka kukbilder? Tv-programmet ”Paradise Hotel” blev omöjligt att titta på; ”Pinsamt, hur de betedde sig”.

Barnet påpekar numera själv att man inte får säga tjockis, att någon är ful …

– Hon är fem år och tillräckligt gammal för att förstå att man inte säger dumma saker åt andra.

Med sin nya flickvän kan Kim Petersson sitta och ha det mysigt i soffan utan att säga något, de förstår varandra ändå.

– Men vi kan argumentera och i bland kan det hetta till. Jag tror att vi båda gillar att utmana varandra. Sedan kan jag fortfarande vara en besserwisser, falla in i gamla beteenden. Men jag är mer medveten i dag än jag någonsin varit.

– Ofta ser vi det som en förlust att byta åsikt. Men det är en vinst.

Sedan kan jag fortfarande vara en besserwisser, falla in i gamla beteenden. Men jag är mer medveten i dag än jag någonsin varit

Till fiket kom han inhastande från sitt nya jobb. Han var ”färdig med EAB” (som för övrigt nästan enbart anställde vita, helsvenska män). Nu är det lagerjobb på en rörfirma inne i Halmstad och i oktober byter han fackförbund till Handels.

Alla höstens åtaganden inom IF Metall är strukna, bland annat det som kongressombud. Vemod, känner han, men också en lättnad.

– Jag var nära att gå in i väggen tidigare, jag hade nog tagit på mig för mycket uppgifter och roller. Och nu reser jag bara två mil till jobbet i stället för fem.

Dessutom väntar han och sambon barn i november. Såväl dottern som bebisen kommer att få en annan ingång i livet än han själv fick, självklart, säger han.

Jo, och en sak till som han tycker är roligt. Den IF metallare på avdelningen (Västbo-Östbo) som har betytt mest för honom: pushat, förklarat och stöttat, är ordförande Bessim Matoshi, som själv kommer från Kosovo.

– Lite ironiskt, eftersom jag skulle akta mig för kosovoalbaner när jag var liten.