Jäktat och övervakat arbetsliv får direktörers rikedomar att växa

ESSÄ. En undersköterska inom hemtjänsten berättar anonymt i Aftonbladet hur det är att komma tillbaka till kontoret efter en arbetsdag.

Hon har lyft gamla människor som varken har draglakan eller höj- och sänkbar sjukhussäng, tvättat dem med de hygienartiklar som funnits att tillgå i lägenheten och röjt upp bland spyorna när vinterkräksjukan härjat.

Men chefen är inte nöjd: ”Varje liten minut av våra arbetsdagar registreras. Ibland kan arbetsgivaren printa ut ett papper av vår arbetsdag och fråga vad vi gjorde där och där och där, tider vi inte varit inloggade hos en kund. Då får man berätta att ‘där var jag på toaletten’ och ‘där stannade en anhörig mig i porten och småpratade om sin mamma.’”

Vårdarbetarna inom hemtjänsten hade tidigare tid att stanna en stund vid hembesöket. De var oftast fast anställda.

De återkom till sina brukare, de kände dem, och de hade frihet att tillsammans med de äldre och sjuka avvika från rutinerna. Det fanns utrymme för icke schemalagda aktiviteter.

I de privata hemtjänstföretagen och i New Public Management-systemets offentliga vårdenheter råder tvärtom brist på tid, kontinuitet och handlingsutrymme.

I de privata hemtjänstföretagen och i New Public Management-systemets offentliga vårdenheter råder tvärtom brist på tid, kontinuitet och handlingsutrymme

Timanställda jäktar runt med en GPS-uppkopplad mobiltelefon, ålagda att inom ett förutbestämt tidsintervall klara av ett antal standardiserade sysslor.

Så är det på många håll i arbetslivet. Yrken finfördelas i enahanda, strikt övervakade rutiner. Utrymmet att företa sig något efter eget huvud krymper nere på golven.

Men i samhällets överdel hyllas företagsamheten. Förr personifierade majestätet och bördsaristokratin riket, nu tycks entreprenören bära upp landet.

Inte proletären med F-skattsedel i handen eller pizzabagaren som jobbar 12–13 timmar om dygnet sex dagar i veckan, utan storföretagaren som med fiffighet och envetet arbete erövrar världsmarknaden.

En hel litteraturgenre ägnas dessa hjältar. Bokförlagen publicerar memoarer, biografier och krönikor om blågula framgångar i den stenhårda konkurrensen.

En del av böckerna är som Percy Barneviks Jag vill förändra världen, långa försvarstal från ledare som vill bättra sitt rykte, och många av biografierna är påfallande ointressanta i sin andäktiga tillbedjan av företagaren.

Men även de kritiska granskningarna sitter ofta fast i en idealbild av marknadens gode furste.

Den en gång högt uppsatte vd:n Lars Bern anklagar kapitalföreträdare som Peter Wallenberg, Percy Barnevik och Håkan Mogren för att sälja ut landets kronjuveler, men kritiken utmynnar i en nostalgisk längtan efter den gamle Marcus Wallenberg.

Anders Ström, knuten till tidningen Aktiespararen, bidrar i höst till genren med boken Sveriges mäktigaste familjer (Lind & Co).

Här är det inte tal om kritisk granskning. Han inleder med några ord om CH Hermanssons klassiska analys, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, men det enda han tillför av värde är en uppdaterad topplista.

Hermansson har i sin bok från 1962 mer än Ström att säga oss om kapitalismens mekanismer anno 2017.

Han slickar miljardärernas fötter och vill få oss att tro att det går oss väl om vi tar efter

Anders Ström listar de mäktigaste en efter en, intervjuar några av dem och klär dem i managementprosans framgångsvokabulär.

Perspektiven är ”hisnande”, får vi veta. Kapitalisten har ”skapat sin förmögenhet på egen hand” med ”järnhård vilja” och ”envishet”, gör ”långsiktigheten till ett signum” och uppvisar därutöver såväl ”ödmjukhet” och ”bondförnuft” som ett ”genuint engagemang för miljön, klimatfrågan och rättvisa arbetsförhållanden”.

Marcus Wallenberg förklarar i en av intervjuerna att svenskarna har en alldeles särskild ”entreprenöriell läggning”:

”Vikingarna var ju likadana. Vi har gränslös handel i blodet, så om vi bara tar tag i all den här kraften som finns inom oss, så har vi alla möjligheter att ta nästa steg i utvecklingen.”

1970-talet med dess vänstervåg, regleringar och skatter var en prövning, förklarar Anders Ström. Men nu har Sverige, gudskelov, blivit ett paradis för de förmögna.

Han slickar miljardärernas fötter och vill få oss att tro att det går oss väl om vi tar efter. Vårt land behöver nämligen ”ägare av kött och blod”.

Tanken återkommer på många håll i litteraturen om storföretagarna: Endast en modern aristokrati med privata förmögenheter som går i arv generation efter generation kan säkra långsiktighet i investeringar och ekonomisk utveckling.

Ström noterar i förbigående att familjen Wallenberg, den rikaste i landet, i början av 1960-talet – med hjälp av sina stiftelser – förfogade över en förmögenhet som motsvarade drygt 0,5 procent av Sveriges BNP.

2014 äger familjen Kamprad 550 miljarder kronor, lika mycket som 14 procent av vår BNP. Stefan Persson äger 215 miljarder, lika med sju procent av BNP.

För Ström är det trevliga nyheter, en lyckosam effekt av ”bättre villkor för storföretagande och ägande”.

Företagandet, friheten att arbeta och leva efter eget sinne, blir liksom pengarna ett privilegium för frälset i samhällets allt tunnare överskikt

Slutsatsen förblir outtalad: På den kapitalistiska världsmarknaden förutsätter varje långsiktighet som sträcker sig bortom närmaste bokslut en historiskt enastående koncentration av makt och rikedom.

”Att bestämma själv och göra som jag vill är livskvalitet för mig”, säger Frederik Paulsen, nia på listan över de svenska miljardärerna.

Företagandet, friheten att arbeta och leva efter eget sinne, blir liksom pengarna ett privilegium för frälset i samhällets allt tunnare överskikt.

De kallar sig gärna industrialister. Det hindrar inte snabba cash på investeringar i riskkapitalbolag och finansiella operationer.

Familjen Wallenberg tillhör de stora operatörerna på marknaden för privatiserade allmänna tjänster och tillgångar.

Till egendomarna hör vårdkoncernen Aleris med en hemtjänstpersonal som GPS-övervakad jäktar från kund till kund.

Fotnot: Mikael Nyberg är frilansjournalist, författare och clartéist.