Stjärnorna, svinet och ordens makt
Det är först när vi kan sätta ord på vad vi har upplevt som vi kan förmedla det och hjälpa oss själva och andra, skriver Arbetets kulturredaktör.
Att prata öppet om att ha blivit utsatt för sexuella trakasserier på jobbet är svårt.
Jag minns hur jag nästan ursäktade att jag blivit föremål för en närgången chef på en stor tidningsredaktion när chefredaktören ringde och bad om ursäkt å arbetsplatsens vägnar.
Borde jag markerat tydligare? Sagt ifrån? Hade jag något eget ansvar?
Många, många kvinnor och en del män har liknande erfarenheter, men sällan har offer för sextrakasserier haft sådan stjärnglans som de senaste veckorna.
Allt sedan tidningen The New York Times publicerade vittnesmål från kvinnliga skådespelare, assistenter och modeller som blivit utsatta för trakasserier och våldtäkter av filmproducenten Harvey Weinstein har fler kvinnor vågat träda fram.
Övergreppen ska ha pågått i över tre decennier – med branschens goda minne
Övergreppen ska ha pågått i över tre decennier – med branschens goda minne. Till slut kom tiden i kapp även Harvey Weinstein.
I realtid har man fått se stjärnproducentens karriär och privatliv rasa ihop som ett korthus.
Genusvetaren Vanja Hermele har i flera rapporter undersökt jämställdheten inom den svenska kultursektorn, ofta med nedslående resultat.
I hennes bok In som ett lamm, ut som en tigrinna (2012) citeras beslutsfattare om sin syn på jämställdhet och hur de hanterar sexuella trakasserier.
En manlig, framstående teaterregissör säger i boken att teatern är en fristad där kraven på jämställdhet och hur man får bete sig inte gäller.
”Vi är ju här för att vi inte jobbar på bank, höll jag på att säga. Man kan säga Hej äääääälskling! Och uppträda och kramas och hålla på och vara hur fjantig som helst. Det är ju ett dagis för vuxna.”
Ett dagis för vuxna. Omgivningens överslätande är en stor orsak till att problemen över huvud taget uppstår.
Det är ju inte heller så att problemet är begränsat till kulturvärlden.
En rapport av Arbetsmiljöverket från förra året visar att allt fler unga tjejer – cirka 20 procent – utsätts för sexuella trakasserier i arbetet. Mest utsatta är unga kvinnor i LO-yrken, 16–29 år, framför allt inom vården.
När jag läste författaren och journalisten Åsa Mobergs självbiografi Livet nyligen slogs jag av hur obekymrat hon beskrev hur manliga tidningskollegor på 70-talet passade på att ta henne på brösten om de råkade hamnade i samma hiss.
Lite tafs, burdusa kommentarer och gråzonsex får en kvinna tåla. Så verkar i alla fall många män ha resonerat. Fram tills i dag
Lite tafs, burdusa kommentarer och gråzonsex får en kvinna tåla. Så verkar i alla fall många män ha resonerat. Fram tills i dag.
För Arbetsmiljöverkets statistik kan också förklaras med att fler kvinnor anmäler sådant man förr lät passera. Precis som de modiga kvinnorna i Hollywood har gjort.
Kanske finns det ett skäl till. I alla tider har kvinnor kunnat känna när en man har gått över gränsen, men i dag har vi ord för det.
Även en högstadietjej kan formulera sig kring härskarteknik, förminskning, sexism, kränkning och mansplaining.
Det är först när vi kan sätta ord på vad vi har upplevt som vi kan förmedla det och hjälpa oss själva och andra. Det gäller på skolgården, arbetsplatsen och hos skådespelareliten i Hollywood.
De har kanske makten, men nu har vi orden. Vi har fått orden i vår makt.
