Klyftorna minskar knappt alls
Höginkomsttagare har gynnats under hela den gångna tjugoårsperioden. Arbetets genomlysning visar att Löfvens minoritetsregering bara i mycket liten utsträckning klarat att minska inkomstskillnaderna i samhället.
Magdalena Andersson, finansminister (S), på budgetpromenaden den 20 september.
Ett av de uttalade huvudmålen med Löfven-regeringens ekonomiska politik är att minska den ekonomiska ojämlikheten.
Arbetet har därför sammanställt en genomgång av finanspolitikens fördelningseffekter baserat på Finansdepartementets uppgifter i olika budgetpropositioner och redogörelser.
Sammanställningen visar att budgetreformerna under Löfven-åren har minskat klyftorna.
Men avtrycket på inkomstfördelningen är begränsat, i synnerhet om jämförelsen görs med förändringarna som skedde under den förra regeringen.
Under finansminister Anders Borgs (M) tid ökade de disponibla inkomsterna – summan som landar på bankkontot efter att skatter betalats och ersättningar betalats ut – för samtliga inkomstgrupper.
Räknat i procent är skillnaderna inte så stora.
Minst fick den tiondel av befolkningen med de näst lägsta inkomsterna, de fick 7 procent mer att röra sig med. Bäst gick det för tiondelen med näst högst inkomster; de fick drygt 10 procent mer i plånboken.
I kronor och ören innebar det rejäla skillnader. Den rikaste tiondelens inkomster ökade med 60 000 kronor om året till följd av reformerna, medan den fattigaste fick nöja sig med knappa 7 000 kronor.
Bilden under Magdalena Anderssons – färre – år på posten är en annan, men det är också storleksordningen.
För de 40 procent av befolkningen som har högst inkomster har de senaste årens reformer minskat inkomsterna i plånboken med någon eller några tiondels procent. För den nedre halvan har dessa inkomster i stället ökat.
I kronor har det gått bäst för den tiondel av befolkningen som klarade sig sämst under Reinfeldt-tiden, den näst fattigaste.
Gruppen har under de rödgröna åren fått 3 100 kronor mer i plånboken om året.
I andra änden återfinns den rikaste tiondelen som fått en inkomstminskning med knappt 7 800 kronor om året, vilket motsvarar en åttondel av skattesänkningarna som gruppen fick under den förra regeringen.
– Alliansregeringens politik innebar ett systemskifte i synen på arbetsinkomstbeskattning. Den gynnade kraftfullt alla med jobb. När vi sedan fick en ny regering så har det inte skett några stora återställare. Socialdemokraterna gick inte heller till val på det, säger nationalekonomen Daniel Waldenström, expert på inkomstfördelningsfrågor.
– Det vi har sett är små förändringar, såsom utfasningen av jobbskatteavdraget. Dessa har inte haft någon större effekt på inkomstfördelningen, och inte förändrat skatte-politiken i grunden. Om man jämför med nära 100 miljarder i skattesänkningar är det som skett sedan dess ganska marginellt, fortsätter han.
Inkomstklyftorna har ökat stadigt, Löfven-regeringen påverkar marginellt
Sett ur ett längre historiskt perspektiv är Sverige det industriland som uppvisar den största ökningen i inkomstskillnader.
Enligt ett ofta använt mått på ojämlikhet – ginikoefficienten – så har klyftorna stigit från 0,227 i mitten på 90-talet till 0,298 i år.
Finansdepartementets egna beräkningar visar dock att den sittande regeringens regelförändringar bidragit till att sänka värdet med mellan 0,004-0,005.
– Ökningen i inkomstspridningen som vi upplevt under de senaste tjugo åren beror på kapitalinkomster och den förda finanspolitiken. Dessa två delar har bidragit nästan lika mycket. Samtidigt ser vi att löne-inkomsterna har verkat för att pressa ihop fördelningen, säger Daniel Waldenström.
LO-ekonomen Anna Almqvist poängterar att de ekonomiska klyftorna har ökat under en längre tid och under regeringar med olika färg.
– Det är inte något som går att vända med en enskild reform. Men en viktig orsak till att ojämlikheten har ökat är just politiska beslut. Det innebär också att det kan gå att vända trenden genom större reformer, säger Anna Almqvist.
Hon hävdar att den sittande regeringens politik bidrar till att bromsa in uppgången, men den är inte tillräcklig för att vända trenden.
– Det man gjort har gått i rätt riktning, men det är för lite, säger Anna Almqvist.
Höjningen av skatten på investeringssparkonton och kapitalförsäkringar är ett inslag i den nya budgeten som hon välkomnar.
– Vi vet att stigande kapitalinkomster har spelat en stor roll i uppgången. Så höjd skatt på dessa sparformer är en bra reform, men det behövs en större översyn av hela systemet, så att vi på ett mer effektivt sätt beskattar olika inkomstslag, säger Anna Almqvist.
