”Direktivet splittrar Europa”

BRYSSEL. I juni misslyckades Malta, som då var EU:s ordförandeland, att ena rådet kring ett nytt utstationeringsdirektiv. Nu hänger allt fackligt hopp till det estniska ordförandeskapet.

16 oktober ska parlamentets sysselsättningsutskott, EMPL, rösta. Och veckan därpå, 23 oktober, tar arbetsmarknadsministrarna upp frågan.

Flera textförslag till ett reviderat direktiv finns fortfarande på bordet, däribland ett gemensamt från Tyskland och Frankrike. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker anser att utstationering är en känslig fråga men förklarade i sitt linjetal i september till unionen att han hoppas på en rättvis kompromiss.

För arbetsgivarorganisationen Business Europe finns däremot inga som helst tvivel kring förhandlingarna. De borde inte ens ha ägt rum, menar Maxime Cerutti, chef för samhällsfrågor på Business Europe.

– Vi har varit emot revisionen. En viktig punkt för oss är att förslaget om ett nytt direktiv har delat Europa, säger han till Arbetet Global.

Maxime Cerutti påpekar att det finns olika sätt att tolka de nya förslagen i förhållande till verkligheten.
– Kommissionens förslag kommer inte att hjälpa till att ta itu med verkliga missförhållanden men det kommer att göra utstationering av arbetstagare svårare och osäkert för lagliga företag och deras utstationerade arbetstagare.

Under åren som Sam Hägglund varit generalsekreterare för europeiska bygg- och träfacket har frågan om arbetares rättigheter över landsgränserna ständigt varit på tapeten.

– Det har gått väldigt upp och ner med utstationeringsdirektivet. En del förslag är vi nöjda med, men frågan är vad de stora länderna nu säger i sina förhandlingar med varandra. Vi har hört att Macron (Emmanuel reds anm) har försökt förhandla med de östeuropeiska länderna.

Sam Hägglund vågar inte sia om slutresultatet. Att Polen fortfarande är emot ett direktiv och att det både finns ett bulgariskt och ett ungerskt förslag som skiljer sig åt försvårar, förklarar han.

– Men det lutar åt att vi kan hamna i något som är bättre än det nuvarande, det vill säga att det blir en fördel även för Sverige.

Maxime Cerutti på Business Europe kan inte förstå hur det nuvarande direktivet kan misstolkas.

– I utstationeringsdirektivet från 1996 står att lönen inte ska baseras på hemländernas, utan enligt värdens lägsta utbetalningsnivå. Det innebär att kommissionens värdering av en till tio i löneklyftan mellan öst och väst inte gäller om reglerna respekteras. Istället betyder det att personen från landet med lägre löner som lägst ska få minimilönen i värdlandet.

Dessutom anser han att reglerna bör gälla oavsett tidsomfattning på en post i utlandet.

– Med tanke på att långsiktiga tjänster är väsentliga för många sektorer av våra ekonomier bör parterna vara fria att välja tillämplig lag, oavsett hur länge utstationeringen varar.

Sam Hägglund däremot räds en tidsgräns i utstationeringsdirektivet.

– Om man bara ska kunna utstationeras en viss tid, till exempel sex eller tolv månader, betyder det då att man har vissa villkor under sex månader och sedan får bättre villkor enligt värdlandet? Då legitimerar man ju social dumpning under ett halvår.