Någonting mycket mörkt väcktes ur Spaniens fascistiska förflutna när tungt beväpnad polis i helgen sattes in mot de egna medborgarna.

Den spanska centralregimens övervåld mot väljarna i Katalonien är scener vi inte vill se i en demokrati.

Men det får inte förblinda synen på Kataloniens krav på självständighet.

Oviljan att vara en del av Spanien grundar sig i att Katalonien är en rik landsände.

Separatister anser sig få bekosta för mycket i det övriga Spanien, ungefär som när Stockholm klagar på att vara den enda nettogivaren i de svenska landstingens utjämningssystem, eller att rika kommuner som Danderyd får betala en liten del av sitt överskott till fattiga kommuner.

Även i Sverige ifrågasätts då och då utjämningssystemen, främst av de rikare landsändar som anser sig vara förlorare.

Men räknar vi ihop alla flöden är bilden långt ifrån klar. Till exempel är Norrlands älvar och järnmalm en historisk förutsättning för dagens rikedom.

Landsändar är alltid beroende av en utjämning för att utvecklas.

OECD lade för några år sedan fram en rapport som visade just detta, hur mycket tillväxten kunde ökas genom att minska skillnaderna och motsättningarna, både mellan individer och regioner.

Nationalism utifrån tillfällig rikedom är aldrig en verksam väg mot rättvisa och jämlikhet, varken i Sverige eller i Spanien.