Sjukpenningtalet fortsätter att minska, utropar Försäkringskassan glatt i ett pressmeddelande.

Vi ligger till och med under den uppgjorda färdvägen mot att nå regeringens mål om att senast 2020 nå ned till ett snitt på 9,0 sjukpenningdagar per person och år. I augusti 2017 låg snittet på 10,4 dagar. Det är 0,1 dagar lägre än i juli.

Klang och jubel!

Eller, naturligtvis är det inte klang och jubel. En stor anledning till de sjunkande siffrorna är nämligen att Försäkringskassan allt oftare underkänner sjukskrivningar.

Och då sjunker ju per automatik sjukpenningtalet.

Regeringens bana är också i det närmaste spikrak ned till målet 2020.

Man har alltså inte tagit hänsyn till att sjukpenningtalet normalt går upp när sysselsättningen ökar, då det blir lättare inte bara för friska unga män att få jobb utan även för äldre och mer utsatt arbetskraft.

Det är ju just för att vi ska kunna få ut alla i arbete som vi har en generös sjukförsäkring som ska backa upp de tider som arbetare av hälsoskäl inte kan arbeta.

De som blir lidande av regeringens siffersatta mål att sänka sjukpenningtalen blir lätt LO-anslutna med hårda arbeten.

När valet närmar sig kommer detta faktum med säkerhet att uppmärksammas av dem som vanligtvis struntar i LO-anslutnas väl och ve.