Hoten blev så grova att jag tystnade
Arbetets krönikör om vad som fick henne att vara tyst i flera år.
En kväll i november 1998 stegrar sig polisens häst i tumult utanför Annedalskyrkan i Göteborg. Skrik hörs när en man blir misshandlad och en kvinna bespottad.
Inne i den fullsatta kyrkan brinner ljusen vackert och jag visar bilder på Jesus. Någon ropar med hatisk röst att detta är Satans synagoga.
Polisen ingriper direkt och mannen släpas ut genom den fullsatta kyrkan. Under denna kväll var det första gången jag trodde att jag skulle dö.
Hatet var enormt men kärleken större.
Självporträtt av Elisabeth Ohlson Wallin.
Tio år senare sitter jag på polishuset i Göteborg med underrättelsetjänsten och Säpo som förklarar vilka glasväggar som kan sprängas på Världskulturmuseet om det blir ett attentat mot mina fotografier från Jerusalem.
De förklarar också att jag inte kan få polisbeskydd och att jag borde gå hem och tänka över om jag överhuvudtaget ska visa bilder som provocerar religionen så pass mycket.
För mig var det bilder som skulle visa hur svårt hbtq-personer har det i Mellanöstern.
Under de 20 år som jag har visat mina bilder är det overkliga situationer jag varit med om. Som när jag gjorde ett fotografiskt collage där drottning Silvia skurade bort ett hakkors i parketten.
Den gången blev hoten så grova att de lyckades tysta mig i flera år
Den gången blev hoten så grova att de lyckades tysta mig i flera år. Det blev aldrig en diskussion om nazismen i Sverige utan en debatt hur konsten får framställa vårt kungahus.
Sedan dess har klimatet hårdnat för konstnärer, författare och journalister. Dödshoten kommer direkt när vi försöker visa något som retar den extrema högern.
Nu marscherar nazister på Göteborgs gator, nära synagogan där judarna just firar sin största högtid jom kippur. Än så länge kan vi protestera.
Det är viktigt att vi gör det, annars kommer dagen då tystnaden och rädslan för våra liv tar över allt.
