Fackets viktigaste uppgift är att försvara en rimlig lön.

Men med alltfler sms-anställningar och högre arbetstempo måste facken även kräva ett rimligt arbetsliv.

Det är därför utmärkt att LO nu åter drar igång projektet ”Det goda arbetet”, det projekt som ursprungligen sjösattes 1985.

Det var då det stod klart att det inte räckte med att arbetare efter kriget hade fått en närmast unik inkomst- och standardförbättring; det slitsamma arbetet fanns ändå kvar, den bullriga arbetsmiljön, de osäkra anställningarna, de hårda sysslorna utan eget ansvar.

Med nio principer om bland annat trygg anställning, medbestämmande, utbildning och socialt ansvar hoppades dåvarande Metall vända på utvecklingen. Det goda arbetet skulle skapas.

Några år senare övertog LO Metalls krav.

Och för en tid tycktes utvecklingen gå framåt med större eget ansvar, främst inom industrin.

Men så, i besparingarnas spår, trissades i stället arbetstakten upp även i offentlig sektor.

Den fullskaliga katastrofen vid namn New Public Management gjorde sitt inträde. Varje anställd klockades för allt från toabesök till att koka ett ägg.

Samtidigt tog FN:s arbetsmarknadsorgan ILO fram riktlinjer för världens arbetsliv och formulerade den mycket viktiga strofen: ”Ingen arbetare får ses som en vara”.

New Public management? Sms-anställningar?

Plattformsjobb där arbetare ska stå med mössan i hand och förväntas hoppa in som en insatsvara om det skulle behövas?

Naturligtvis är alla dessa företeelser flagranta brott mot FN:s riktlinjer. Det är företeelser som inte tar hänsyn till människovärdet.

2016 fick Byggnads LO-kongressen med sig i förslaget att återuppliva LO:s arbete med ”Det goda arbetet”.

Det är utmärkt. Inte minst för att facken måste kunna ge ett konstruktivt alternativ till de övrig kritiska rösterna som uppkommit mot arbetslivet på senare år, främst arbetskritikerna, som helt dömer ut arbete, och basinkomstförespråkarna.

Facken måste kunna visa att prio ett inte kan vara att jobba så lite som möjligt, utan att i stället forma jobben så att de blir så attraktiva som möjligt.

Flera kommunala försöksprojekt, bland annat städenheten i Piteå, och Skönsmons hemtjänst i Sundsvall, har lyckats minska sjukskrivningarna till långt under snittet genom att öka bemanningen och ge personalen ansvar och tillit.

De försök som gjorts med kortad arbetstid har inte kunnat visa någon så klar, om ens någon, påverkan på sjukskrivningarna.

Visst kan det vara bättre att stressa i sex timmar i stället för åtta timmar på ett jobb där man vantrivs.

Men det är naturligtvis ännu bättre att forma jobbet så man trivs, vare sig man jobbar sex eller åtta timmar.

I arbetskritikens spår har också anhängarna till medborgarlön blivit fler, eller basinkomst som det också kallas.

Det vill säga att hela eller delar av samhällets stödfunktioner, som socialbidrag och a-kassa, ska ersättas av en grundsumma som alla invånare har rätt till.

Den främsta forskaren på området heter Philippe Van Parijs som nyligen var i Sverige.

Han driver dock en så uttalat antifacklig linje – mer antifacklig än antivänster – att det är svårt att hitta någon öppning för konstruktiv debatt.

Men han slår samtidigt fast att medborgarlön inte är ett sätt att minska klyftorna i samhället. Många företagsägare är varma anhängare av medborgarlön av just den anledningen.

Medborgarlön som frikopplas från arbetsmarknad och lönenivå kan nämligen lätt användas som ett verktyg för att pressa ned lönen för dem som jobbar.

För att leva ett gott liv är lösningen inte att propagera för att inte jobba alls, det är inte heller att propagera för en basinkomst.

Svaret måste i stället vara att värna människovärdet och skapa ”Det goda arbetet”.

LO:s nya linje är välkommen.