Jan Guillou är ständigt på krigsstigen

Jan Guillou tar emot mig och fotografen i sin våning som ligger ett stenkast från Djurgårdsbron på Östermalm.

Vi behöver inte ta av oss skorna. Jag har varit här förr, men Jan Guillou visar inte några tecken på att han skulle känna igen mig sedan sist.

Även den gången gjorde vi intervjun i paret Guillous patinerade mörkgröna lädersoffor.

Guillou erbjuder inget att dricka, den subtila signalen är: Nu sätter vi i gång med väsentligheterna.

Tiden före Bok & Biblioteksmässan är alltid en hektisk period för en av landets flitigaste författare, som regel lanserar han en ny roman varje år.

Den här gången åker han till västkusten med 1968, hans sjunde bok i krönikan Det stora århundradet om släkten Lauritzen.

Det var ett lustfyllt år, 1968

Huvudkaraktären Eric Letang (Lauritzen på mödernets sida), som trädde fram i förra boken Amerikanska jeans, har uppenbara likheter med författaren själv.

De är födda samtidigt och båda har en fransk far, har gått juristlinjen och hyser ett brinnande intresse för politik. Från vänster, givetvis.

Porträttet av den 24-årige idealistiske unge mannen är flyhänt skrivet, är det kanske till och med den mest lustfyllda bok han gjort?

– Det var ett lustfyllt år, 1968, och eftersom jag var där och var 24 år som är en bra ålder har jag väldigt distinkta egna minnen både av händelser och av känslor, säger Jan Guillou men tillägger att skrivandet i sig inte direkt handlar om lust:

– Det är faktiskt ett jobb också.

Har Det stora århundradet förvandlats till en fiktionaliserad självbiografi om Jan Guillou?

– Det är den alternativa sliding doors-självbiografin. Jag läste juridik och skulle bli jurist, men olika tillfällen i livet gjorde att jag absurt nog i stället blev journalist. Det var verkligen inte mycket som hade talat för den dramatiska kursändringen, men nu blev det så. Den här gången har jag roat mig med att ta bort den händelsen och arbeta fram vad som hade hänt om jag inte blivit journalist utan hade fortsatt med studierna.

Eric Letang drömmer om att arbeta vänsterpolitiskt och bli en jurist för samhällets svaga.

Slump och tillfälligheter gör att han i stället hamnar hos Henning Sjöstrand – den tidens mest omsusade advokat, med flotta vanor, Rolls Royce och kontor på Strandvägen i Stockholm.

Verklighetens kändisadvokat Henning Sjöström skulle, minst sagt, ha kunnat känna igen sig i boken.

På Sjöstrands flotta advokatfirma får katten bland hermelinerna sätta tänderna i en medicinsk skandal utöver det vanliga.

Läkemedelsföretaget Astra har i Sverige marknadsfört ett effektivt sömnmedel som bland annat riktar sig till gravida kvinnor.

Medlet har visat sig leda till grava fosterskador – och tiotusentals barn har fötts med svåra missbildningar.

I boken möter Eric Letang offren, små barn som saknar olika extremiteter, vissa, konstaterar han, påminner om sälar med händer fästa vid axlarna.

Likheterna med den stora verkliga neurosedynskandalen under det tidiga 1960-talet är stora.

– Det är ett reportage! säger Jan Guillou.

Han menar att den spektakulära historien är en perfekt metafor för hur det kapitalistiska samhället fungerar.

– Det är som en parodi på ondsint kapitalism, med ondsinta läkemedelsföretag som i rent vinstsyfte frambringar livsfarliga preparat som skapar vanskapta barn i tusentals exemplar. Sen förnekar man det och använder sitt samlade kapital för att tillsammans med jurister bekämpa dessa barn så att de absolut inte ska få rätt mot kapitalet.

Jag sörjer det förhållande som är nu och att jag ska behöva förnedras av Ulrikor och Theresor som ska sätta sig till doms över det jag skriver

Över ett glas Beaujolais möter Eric Letang Erik Ponti – också känd som Jan Guillous alias i den självbiografiska uppväxtskildringen Ondskan.

Som av en händelse har Ponti nu vuxit upp till en rättrådig vänsterjournalist. Två sidor av författaren förs samman för första gången.

– Det här är en schizofren situation naturligtvis, men jag behöver Erik Ponti till nästa bok om 1970-talet, säger Jan Guillou.

Tanken är att det sammanlagt ska bli tio böcker om släkten Lauritzen.

Jan Guillou erkänner att han börjar känna sig stressad och att det är en stor ansträngning att få ihop en bok per år.

– Till det goda hör läsarna, som är väldigt många. Till det onda hör att jag ska bli bedömd av någon som heter Ulrika eller Therese eller något sådant.

Det gillar du inte?
– Nej, här snackar man om kulturmannen men den svenska kulturvärlden behärskas av kulturkvinnor.

– Jag sörjer det förhållande som är nu och att jag ska behöva förnedras av Ulrikor och Theresor som ska sätta sig till doms över det jag skriver. Det känns mycket egendomligt och är en pain in the ass, säger Jan Guillou.

Det stämmer att kritiker inte har omfamnat Jan Guillous författarskap i samma utsträckning som den stora läsekretsen.

Han är en omstridd skribent, även som opinionsbildare från vänster, bland annat efter att han gick ut och sa att de flesta som bojkottar årets Bok & Biblioteksmässa på grund av den främlingsfientliga tidningen Nya Tiders medverkan ”är okända och har på det sättet råd att bojkotta hur mycket som helst.”

Själv har Jan Guillou inte tvivlat på att medverka i år, och anser att Nya Tider inte är en tidning som står nära nazismen utan snarare Sverigedemokraterna.

– Detta är en sverigedemokratisk publikation, en av många, säger han.

Har du förståelse för dem som väljer att bojkotta årets mässa?
– Ska vi avstå från närmare tusen seminarier, ska vi avstå från detta som är en av få möjligheter om året för författare att träffa läsare för att Sverigedemokraterna har en liten tidskrift där? Det är verkligen att skjuta mygg med kanoner.

Han funderar om det snarare finns andra motiv bakom protesterna.

– Att vi skulle känna fruktan för våra liv på mässan är en överdrift som är så stor att jag anar ett annat motiv av det vanliga vänsterslaget: Att mässan är ett kommersiellt jippo.

Att vi skulle känna fruktan för våra liv på mässan är en överdrift som är så stor att jag anar ett annat motiv av det vanliga vänsterslaget

Efter intervjun är det dags att ta bilder. Jan Guillou ställer tjänstvilligt upp på att posera i våningen.

När han sitter framför sin gamla Adler-skrivmaskin i arbetsrummet berättar han en anekdot från när han var nykläckt som journalist.

Han hade fått i uppdrag att skriva ett ambitiöst porträtt av Hans Alfredson.

De möttes upp i Hasseåtages stuga i Vita bergen på Södermalm och Jan Guillous första fråga var om den redan då legendariska duon hade lärt känna varandra på Sveriges Radio.

”Var det den mest intelligenta fråga du kunde komma på?”, hade Hans Alfredson svarat.

– Det glömmer jag aldrig!

– Då tänkte jag: ”gubbjävel, jag ska bli minst lika känd och omskriven som du, och aldrig ska jag kritisera en journalist på det sättet”, säger Jan Guillou så att man riktigt hör hur den gamla känslan av att ha blivit förorättad bubblar upp till ytan. (Den här intervjun gjordes före Hans Alfredsons bortgång.)

När jag och fotografen ska tacka för oss säger Jan Guillou att när vi har gått är det som att han trycker på en knapp i huvudet och raderar allt som sagts och gjorts under intervjun.

Det sker per automatik efter varje intervju han gör, förklarar han.

– Jag kommer inte att komma ihåg ett ord.