När jag var åtta år gammal läste jag science fiction-romanen ”Uppbrott från Jorden”.
I boken, skriven för ungdomar, figurerade en bifigur som hette Amalthea. En tuff kvinna som fått kämpa sig fram till sin position på sämre villkor än andra, enbart för att hon var just kvinna.
Boken väckte en del tankar i mig och fick mig att börja fundera över jämställdhetsfrågor.
Detta följde med mig genom uppväxten.
Tankarna fanns kvar och utmanades av serieskapare som Chris Claremont som lät X-Mens kraftfullaste karaktärer vara kvinnor.
På VHS såg jag Ripley ta sig an läskiga aliens, Leia leda Rebellernas styrkor och senare även Sarah Connor slåss mot mördarrobotar från framtiden.
I ”Jag. Robot” läste jag om Susan Calvin, framgångsrik kvinna bakom US Robots and Mechanical Men Inc, jag läste LeGuin, Hambley och Bradley, och fastnade sedan framför Buffy på tv.
Det var färgstarka porträtt av kvinnor som var karaktärer i första hand och vare sig de hade superkrafter eller inte, så var de trovärdigt skildrade.
Efter gymnasiet började jag jobba inom barnomsorgen där personalen på ett dagis förklarade för mig att killar inte borde jobba med barn eftersom det var så dåligt betalt.
Det ledde till intensiva diskussioner.
Jag hade inget emot att kalla mig feminist. Men så hände något
Åren gick och jag intresserade mig för genus, könsfrågor och diskuterade ivrigt när tillfällen gavs.
Det handlade om färgkodning, hårda och mjuka leksaker, trånga könsroller för män och kvinnor och löneskillnader.
Jag hade inget emot att kalla mig feminist. Men så hände något.
Det började gnaga något i mig. Kampen, som jag helhjärtat stöttat, hade i mina ögon börjat handla om något annat: Om hur män satt med benen på tunnelbanan, om hur Solanas manifest hyllades som satir av framstående feminister – fast Solanas själv försökt mörda tre män vilket ger stämpeln som satir en unken smak.
Det handlade om att en feministisk förebild var dålig om hon visade känslor när hennes relationer tog slut (till exempel Buffy).
Det handlade om genusperspektiv på tågstationer och idéer om hur hård vetenskap som till exempel fysik skulle genuskodas.
Om att mannen förtrycker till sin natur, även i de fall han befinner sig på samhällets botten.
Om Herr Gårman, Paolo Robertos skämt och hur man inte längre ska hålla upp dörren för den som kommer efter. Om användning av de härskartekniker som man sade sig bekämpa.
Kampen för ett jämställt samhälle hade bland de högljudda förvandlats till en extremism
Kampen för ett jämställt samhälle hade bland de högljudda förvandlats till en extremism.
Det är inte så att mina åsikter har förändrats, inte mer än de gör över tid. Den som benhårt håller fast vid sina värderingar stagnerar i sin enögdhet.
Samlade erfarenheter genom livet bör få oss att se nya perspektiv och ompröva gamla uppfattningar.
Jag står dock kvar och gör det lilla jag kan. Jag försöker vara en god make, far och förebild.
I de spel jag skapar ser jag representation som viktigt.
Samhället är fortfarande ojämställt; med löneskillnader, våldtagna som klandras för sin klädsel och en stor ojämlikhet i fördelningen av föräldradagar, bara för att nämna några punkter.
Jag kallar mig numera högst ovilligt feminist, vilket enbart beror på att jag inte har kraft att lägga på att ständigt behöva ta avstånd från de stolliga idéerna inom rörelsen, vilket inte borde behövas.
Feminismen förtjänar bättre än så.
