I ett år jobbade jag heltid på en restaurang, fick pengarna i handen, och på anställningskontraktet stod det halvtid. Men på samma restaurang fanns ibland också extrapersonal helt utan papper.

En gång när det blev razzia fick en latinamerikan gömma sig längst inne i köket.

Likadant såg det ut på andra restauranger där jag serverade mat efter midnatt. Jag var ung och jag var invandrare. Jag var dold arbetskraft i en bransch som utnyttjade. Och kontrollen utifrån var marginell.

Vi hör om dem hela tiden. De som lever i skuggsamhället. De som tjänar svarta pengar och inte har samma rättigheter som vi andra. Problemet är globalt. I Sverige, liksom i USA och Bangladesh utnyttjas människor på arbetsmarknaden.

Världsfacket, IFS, har gått igenom 50 av världens storföretag. De har, med en samlad omsättning på 3 400 miljarder kronor, makt att förändra. I stället är 94 procent av alla deras anställda dold arbetskraft, enligt rapporten.

Det är 116 miljoner människor.

Bland företagsjättarna syns H&M med en dold arbetskraft om 1,6 miljoner människor. Att dessa hittas bakom symaskinerna hos underleverantörerna i Kambodja och inte i butiken på Broadway i New York är ganska uppenbart.

Likväl hörs argument som att ”det är ju bättre att de har ett jobb, än inget alls”. Kanske är det därför människor har svart städhjälp hemma, för att de vill hjälpa.

Men hjälpen fastnar liksom i farstun. Många människor går miste om sjukpenning, föräldrapenning och pension.

En slant i handen hjälper kortsiktigt om mänskliga rättigheter åsidosätts. Den hjälper att betala mat och hyra. Om ens det. Sömmerskor på fabriker som syr kläder åt H&M klagar om alltför låga löner och hårda arbetsvillkor.

Och i Sverige utnyttjas byggnadsarbetare vid prestigebyggen som Mall of Scandinavia.

Nä, om man ändå kanske skulle ta och kolla på sina pensionspengar från åren i Spanien. De som inte doldes av mina arbetsgivare.