Brittisk överklass är knappast feel-good

Brittiska tv-serier som utspelar sig bland idel adel och fint folk kallas feel-good.

Vi som tittar ska bli imponerade. Och bedåras av glansen.

Själv har jag länge fascinerats av alla uppklädda damer och herrar som konverserar som om de inte kände varandra. Kallprat, varenda dag, hela middagarna igenom.

Det finns även en bred litteratur som skildrar dessa miljöer.

Med tanke på hur snabba förlagen är att etikettera böcker med en huvudperson i blåställ eller framför en kassaapparat som ”arbetarlitteratur” borde romaner av till exempel Jane Austen, Evelyn Waugh, Edward St Aubyn eller Jane Gardam kallas ”överklasslitteratur” – men nej, de är rätt och slätt ”romaner”.

I alla dessa skildringar får jag som läsare förstå hur viktigt det är att inte avslöja ens innersta tankar, inte röja några känslor, aldrig bli personlig; vad som än händer gäller det att hålla masken, inte undra på att folk blir som stela pinnar med ”a stiff upper lip”.

Återkommande är bevisen på hur åren på internatskolor påverkat dem.

Förutom alla de som under veckorna skickades iväg från slott och herresäten till sovsalar och kadaverdisciplin så fylldes de som konstigt nog kallas ”public schools” av barnen till drottningens utsända högre tjänstemän i ”kolonierna”.

Bäst klarar sig den som lär sig att svara med ironi och sarkasm

Före andra världskriget kunde de inte ens resa till föräldrarna på skolloven, det tog för lång tid med båt från Storbritannien till Indien.

Dessa ”imperial children” växte många gånger upp i absolut kärlekslöshet. De fostrades av lärare, präster och skolvärdar, det ansågs (och anses ofta fortfarande) karaktärsdanade att klara sig utan familj.

Den som överlever och utvecklar en personlig strategi gentemot pennalism, känslokyla och själslig ensamhet kan räkna med goda framtidsutsikter inom politik, bank eller rättsväsende.

Bäst klarar sig den som lär sig att svara med ironi och sarkasm.

Att torrt och rappt avfärda påståenden och anklagelser. Att försvara sig med verbalt våld uppfattas många gånger som brittisk humor.

Medan jag läste Ewelyn Waughs En förlorad värld och En handfull stoft fick jag återkommande déjà vuer från episoder ur Virginia Woolfs böcker.

Samtidigt som konversationen hålls på en lagom nivå, lagom rolig, lagom aktuell, lagom politisk så måste karaktärerna konstant vara på sin vakt.

De måste hålla koll på vem som säger vad, vem som pratar med vem och vem som tar ett ytterligare glas vermouth för att vara beredd på plötsliga slag under bältet.

Det hela utspelar sig i en tillvaro där alla byter om till middagen men ingen har en aning om hur man kokar ett ägg.

I den världen är det de finaste de som har tråkigast, de som flyter omkring hela dagarna eftersom de lever på pengar som finns sedan tidigare.

Det enda som till slut räknas är att tradition, ära och heder upprätthålls – i drottningen och nationens intresse

Inget arbete, ingen sysselsättning, ofta inte heller någon hobby. Det som skildras är en ändlös räcka av tråkiga dagar.

Edward St Aubyns självbiografiska romaner om Patrick Melrose fick många att anklaga honom för att överdriva. Desto fler berättade om liknande upplevelser.

St Aubyn beskriver den salongsfähiga mobbingen som en bisarr men beundrad konstart.

Den som utövar den till fulländning behärskar sin omgivning. Att de som drabbas skadas för livet, speciellt om de är barn, ingår.

Det är så mobbarna kom att bli de figurer de är. Jane Gardams romaner om Betty och Edward Feathers skildrar samma verklighet.

Det enda som till slut räknas är att tradition, ära och heder upprätthålls – i drottningen och nationens intresse.

Att de som bär upp denna samhällskonstruktion är olyckliga kan liksom inte hjälpas.

Edith Whartons roman Oskuldens tid kan läsas som en spegling av den brittiska överklassen.

Den utspelar sig bland de förnämare familjerna i New York kring förra sekelskiftet.

Dessa superrika beundrade Europa så till den grad att de utvecklade stelheten och det konventionella konverserandet tills det inte kom att innehålla någon som helst substans.

Detta till trots kunde ingen missförstå deras indignation över att de ruinerade brittiska adelsmännen, som behövde friskt kapital för att kunna fortsätta sin bekymmerslösa tillvaro, hämtade sina brudar ur den nyrika amerikanska kapitalistklassen.

Det brittiska imperiet uppmuntrade och utvecklade denna mänskliga avtrubbning, men den används världen över

Winston Churchills mamma och prinsessan Dianas farmor till exempel räddade sina engelska adelsfamiljer med hjälp av hemgifter. Trots att fideikommissen överlevt sig själva kunde teatern fortsätta.

Överhuset kunde behålla sin manliga befolkning och välgörenhetsföreningarna sin verksamhet.

Dessa klasskildringar gestaltar förfärliga människoöden. Det är verkliga problem som avhandlas.

På alla dessa överklassens invånare ställs kravet att underkasta sig systemets krav att förvalta makt och kapital.

För att bli effektiva företagsledare eller politiker som utan pardon kan avskeda människor, utvisa flyktingar eller beordra bombningar av civila krävs att empatin som alla föds med kontrolleras eller helt undertrycks.

Hur individen ska förhålla sig till den rollen är det stora problemet. Det brittiska imperiet uppmuntrade och utvecklade denna mänskliga avtrubbning, men den används världen över.

Det gäller att se igenom och inte tycka synd om. Det är inte feel-good.