Åsa Moberg om sitt vidunderliga liv

Det är många författare som har velat ge sin syn på 1968 det senaste året. Agneta Pleijel, Gunilla Thorgren, Svante Nordin, Jan Guillou – och nu Åsa Moberg.

Samtliga har kommit ut med böcker som på olika sätt handlat om den politiskt laddade tiden.

– Vi som är 70-plus får väl passa på att berätta medan vi kan, helt plötsligt är vi döda eller har tappat minnet, säger Åsa Moberg, som i dagarna utkom med sina kritikerhyllade memoarer, Livet.

1968 har blivit en symbol för radikaliseringen av samhällsdebatten. USA bombade Vietnam, Sovjetunionen invaderade Prag och studentupproret i Paris slogs brutalt ned av polisen.

I Sverige dominerades de politiska debatterna av den så kallade bokstavsvänstern, som ofta bestod av akademiska ungdomar. Studenter ockuperade kårhuset i Stockholm och den planerade Davis Cup-matchen mellan Sverige och apartheidstaten Rhodesia stoppades av demonstranter i Båstad.

Det var också året då Åsa Moberg skickade in sin första artikel till Aftonbladets kultursida.

Texten var skriven på en brun papperspåse och var ett upprört svar till Gunnar Myrdal som ansåg att unga svenskar borde gå ut i strid i Vietnam i stället för att vara hemma och protestera. Det blev starten på en karriär som stjärnkrönikör på Aftonbladet där hon betraktades som en röst för den unga, upproriska generationen.

Framför allt var vi kanske den första tonårsgenerationen med självförtroende, som kände att vi hade något att bidra med

– Det har gått upp för mig gradvis att det var något intressant med den här tiden. Framför allt var vi kanske den första tonårsgenerationen med självförtroende, som kände att vi hade något att bidra med, säger Åsa Moberg.

Själv verkar hon ha fötts i opposition. Redan som barn vantrivdes hon i radhusområdet på det borgerliga Lidingö dit föräldrarna flyttat.

Pappan var advokat och mamman startade den första privata musikutbildningen Stockholms Musikpedagogiska Institut, SMI, tillsammans med mamman till Magnus Uggla.

– Jag var tidigt störd av den borgerliga förortens snäva gränser och kände ett påtagligt lidande över att alla människor gjorde samma saker på samma tider. Har vi ingen fri vilja över huvud taget, var känslan, säger Åsa Moberg med ett av sina många skratt.

Räddningen ur det kälkborgerliga radhuslivet blev Tor-Ivan Odulf. Åsa Moberg var 16 år när de träffades i Kungsträdgården i Stockholm och han var dubbelt så gammal.

Hennes föräldrar tvingades acceptera att deras fritänkande dotter hoppade av gymnasiet och flyttade in hos sin äldre pojkvän i en primitiv stuga utan rinnande vatten i Vita bergen på Södermalm.

Den komplicerade relationen till föräldrarna och mamman i synnerhet bestod. I boken funderar hon kring varför det blev så och uttrycker ånger för att hon alltid var så arg på sin mamma.

– Men föräldraupproret ingick också i tidsandan, jag kan inte minnas någon – även om det måste ha funnits undantag – som hade en god kontakt med sina föräldrar.

Första gången jag hörde talas om Åsa Moberg var på 1990-talet. Jag brukade läsa hennes tv-krönikor i Aftonbladet och fick höra att hon hade varit en Linda Skugge för 70-talet.

Eftersom Skugge var min stora favoritkrönikör blev jag nyfiken och köpte boken Simone och jag, som är Åsa Mobergs personliga tankar kring författaren Simone de Beauvoirs författarskap.

Därefter läste jag både de Beauvoirs feministiska klassiker Det andra könet och nyckelromanen Mandarinerna, som Åsa Moberg har översatt till svenska. Jag blev fascinerad av båda författarna.

Åsa Moberg drömde tidigt om att hennes förhållande med Tor-Ivan Odulf skulle bli som Simone de Beauvoirs med filosofen Jean-Paul Sartre. De skulle vara fria, skapande och stötta varandra.

Så blev det i stor utsträckning, men i Livet får man också en annan, inte helt smickrande bild. Svartsjuka och kontroll präglade relationen och Åsa förbjöds att umgås med bokstavsvänstern.

I dag tror Åsa Moberg att Tor-Ivan Odulf arbetade för underrättelsetjänsten på något sätt.

– Jag har fått så väldigt många tecken åt det hållet, annars skulle jag inte skrivit det. Detaljerna kommer jag förmodligen aldrig kunna verifiera.

Förutom relationen till sina föräldrar, Tor-Ivan och den långa hatkärleken till Aftonbladet tar Åsa Moberg också upp sin ofrivilliga barnlöshet. ”Alla dessa månader, alla dessa oönskade menstruationer”, skriver hon.

Var det på grund av barnlösheten du tidigt drog dig undan och bosatte dig ensligt på landet?
– Jag tänkte inte på det då men det var säkert en bidragande orsak till att jag ville bort från stan, att jag slapp se alla gravida kvinnor och deras nyfödda barn. Jag ville bort från folk över huvud taget.

Smärtan klingade av dramatiskt efter klimakteriet, men har smugit tillbaka när alla jämnåriga fått barnbarn, säger hon.

– När jag satt med min döende pappa kände jag starkt att jag måste ha kontakt med andras barn, och det har jag turen att ha fått.

När jag satt med min döende pappa kände jag starkt att jag måste ha kontakt med andras barn

I september fyller hon 70 och även om hon i Livet reflekterar över andras åldrande – mammans, mormoderns, pappans och Tor-Ivans – undviker hon tankar kring den egna ålderdomen.

– Jag tycker inte att jag åldras!, säger hon och skrattar men tillstår att balansen blivit lite sämre.

När vi kommer in på hennes politiska engagemang som varit stort i frågor som miljö, kärnkraftsmotstånd och den svenska psykvården brister plötsligt rösten.

– Det låter så högtidligt men jag har velat ge en röst åt dem som ingen lyssnar på, säger hon.

När vi skiljs åt kommer jag att tänka på en väggbonad jag en gång sett: ”Ett passionerat hjärta blir aldrig rynkigt”.