Min farmor och jag pratade mycket. Eller, det var mest hon som pratade. Jag älskade att lyssna till hennes historier om sitt liv och till det knarrande ljudet av henne gungstol som vaggade fram och tillbaka.

Klockans rofyllda tickande i köket. Den trettio år gamla frysens brummande ljud. Det var för mig en känsla av trygghet som jag annars bara upplevde tillsammans med min pappa i skog och mark.

Min farmor lämnade oss efter en tids sjukdom. Det var ett oerhört hårt slag för mig. En av min barndoms trygga oaser rycktes bort.

Och det är klart, hon hade uppnått en aktningsvärd ålder, men ändå. Döden kommer likväl som ett slag i magen.

Men den här texten handlar inte om henne. Den handlar inte heller om min far som rycktes ifrån oss alldeles för tidigt, eller om min vän sedan sex års ålder, som gick bort för några år sedan.

De döda har ingen glädje av våra ord.

När vi hyllar dem efter att de lämnat oss är det nog mest för vår egen skull, en ritual vi efterlevande använder oss av för att härda ut. Nej, den här texten ska i stället handla om de som finns kvar.

Ta min allra äldsta vän. Jag träffade honom första gången när jag var fem och ett halvt år och började lekis, eller sexårs som det kallas numera. Vi gick därefter inte i samma klass förrän i högstadiet, men vi umgicks genom fotbollsskolan Kick om somrarna.

Jag hade inte så många vänner på den tiden. Sanningen att säga har jag det inte än i dag, men då var det så mycket tråkigheter i min vardag.

I stället för ett tryggt hem var det bara tryggt när jag var med pappa. I stället för kompisar och kalas med skolkamraterna var det slagsmål, knivhot och nakna fötter i trettio minusgrader. Men han, min vän, var en av ljuspunkterna.

Vi reste i fantasins världar genom rollspel som Drakar och demoner och Stjärnornas krig, vi vandrade i fjällen, vakade nätter under stjärnorna och pratade om allt från högt till lågt. När han pluggade i Skåne såg jag också till att hamna där.

När jag bosatte mig i Hälsingland, ordnade han jobb strax intill. När det ofattbara hände och ambulansen hämtade min redan döde far, skjutsade han mig 27 mil enkel resa mitt i natten för att jag skulle komma hem till min familj. Sedan ställde han upp med all hjälp han kunde uppbringa de kommande dagarna.

Det kan inte ha varit lätt att vistas så nära sorgen att man står mitt i den. Men du tog hand om så mycket praktiskt.

Vi lever i dag ganska olika liv, han har en framgångsrik karriär inom sitt gebit, jag frilansar, studerar och verkar inom spelhobbyn, samtidigt som jag har min familj med fru och tre barn.

Men när det verkligen gäller finns vi alltid där för varandra.

Och jag antar att det är sånt man får höra alldeles för sällan i livet. Vad man betyder för varandra.

Så till min vän: Du är min broder, du gör mitt liv rikare och du betyder mer än vad jag någonsin kan förklara. Vi har gått vid varandras sida sedan vi var små. Du är som familj.

Ditt hem har alltid varit öppet för mig, och du kommer alltid att vara välkommen till mig.

Dag som natt. I lust och nöd. Jag älskar dig som en bror.