Återigen har det skett. På torsdagen genomfördes två nya bestialiska terrordåd mot det öppna demokratiska samhället. Den här gången i Spanien.

Det kommer naturligtvis aldrig att lyckas. Terror har aldrig kunnat förändra statsskick eller kunnat förändra samhällen.

Terrordåden måste ses för vad de är, kriminella våldsbejakande ytterlighetsgruppers frånstötande brott mot all medmänsklighet.

Men även om de aldrig lyckas störta något samhälle lyckas de förändra vår vardag. Erfarenheterna från Paris, Bryssel och London visar alla samma sak, folk rör sig mer i utkanten av öppna ytor, man stannar inte lika länge vid platser som kan ses som måltavlor.

Det jihadistiska våldets koppling till krigen i Lavanten gör att vi länge sett dessa terrordåd som yttre attacker. Det är de inte. Det jihadistiska hotet mot Europa finns inom Europa.

Det är en inre fiende, byggd av fanatiker som influerats av människohat och elitism, och som under fanatismens fana inte drar sig för att tillgripa kriminellt våld.

Sedan länge finns denna insikt hos europeiska länders polismakter och just den spanska polisens antiterroristarbete har länge, trots gårdagens dåd, lyfts som vägledande.

Det är här vi måste ingripa, mot våldsförhärligande nätverk och mot alla grunder för radikalisering. Det måste bli samhällets svar på alla nivåer, i första hand med polisiär spaning, kartläggning och rättslig prövning, men också socialt och ekonomiskt.

Inom alla områden i ett demokratiskt samhälle måste våldsförhärligande fanatism på bred front motarbetas.