Unga med bristande utbildning har större möjligheter att få ett jobb i länder med utbyggt lärlingsutbildningssystem, enligt Jonas Olofsson, professor i hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Att få den här gruppen i sysselsättning är den stora utmaningen, konstaterar han.

Jonas Olofsson skriver på Dagens Nyheters debattsida att fler låglönejobb inte löser problemet, men att det däremot riskerar att skapa nya: ”Till att börja med får vi en än mer socialt och etniskt tudelad arbetsmarknad. Det skapar inte bara ökade skillnader i levnadsvillkor utan också ökade konflikter mellan parterna på arbetsmarknaden”. Han menar också att den sociala rörligheten ”hämmas och socioekonomiskt betingade skillnader i hälsa skärps”.

Låglönejobb är en återvändsgränd, hävdar därför Jonas Olofsson. I stället anser han att kommunernas ansvar för unga utan gymnasieutbildning  bör skärpas för att se till att fler unga får yrkeskvalifikationer.

Han förklarar att vid en jämförelse mellan olika länder inom EU så framgår det att stater med ett utbyggt lärlingsutbildningssystem har högre andelar i sysselsättning och lägre arbetslöshet för unga med svag utbildningsbakgrund.

”Det som utmärker dessa länder är att betydande andelar av de unga i åldern 20–24 år med svag utbildning hänvisas till yrkesutbildning snarare än arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller försörjningsstöd”, skriver Jonas Olofsson och exemplifierar med Danmark, Nederländerna och Tyskland.

Slutsatsen blir, menar han, att  ”det är ett utbyggt lärlingssystem snarare än låga ingångslöner som skapar sysselsättningsmöjligheter för unga vuxna”.

Jonas Olofsson konstaterar att de här länderna erbjuder parallella utbildningsvägar på olika nivåer: ”Vid sidan av den ordinarie yrkesutbildningen erbjuds lärlingsutbildning på lägre nivå för både unga och medelålders, utbildning som kvalitetssäkras och erkänns av parterna i arbetslivet”.

För att Sverige ska kunna sjösätta en sådan här utbyggd modell rekommenderar han att kommunernas får aktivitetsansvar för personer upp till 25 års ålder. Inom ramen för det ansvaret finns redan i dag möjligheter att individanpassa insatser. I dag är dock, skriver Jonas Olofsson ”aktivitetsansvaret är för svagt reglerat och avståndet till arbetslivet är för stort”.