Om det är något som genomsyrat det Socialdemokraterna genom de nära 130 åren partiet existerat så är det att det varit både idealistiskt och realistiskt. På så sätt har Socialdemokraterna under lång tid kunnat både regera och göra Sverige till ett av världens mest jämlika och minst ojämställda länder.

Denna dominans i svensk politik hade Socialdemokraterna fram till ungefär år 2006. Men efter åtta år av borgerligt regeringsinnehav har spelplanen ritats om. Socialdemokraterna är inte längre ett 45-procentsparti och både Moderaterna och Sverigedemokraterna är ungefär jämstora med S.

En återkomst för Alliansen vore dåligt för svenskarna, dåligt för jämlikheten, dåligt för jämställdheten och dåligt för sjukvård, barn- och äldreomsorg. Och en katastrof ur fördelningsperspektiv. Blir den borgerliga fyrklövern större än de rödgröna partierna väntar dock med all sannolikhet en Alliansregering.

Förmodligen betyder det fortsatt obegränsade vinster på skattepengar. Fler jättelika skattesänkningar för de mest välställda (jobbskatteavdrag) som urholkar offentlig sektor och välfärd. Kanske ytterligare en karensdag vid sjukskrivning och återinförd stupstock i sjukförsäkringen.

Utförsäljning av akutsjukhus, dyrare läkemedel, dyrare sjukvårdsbesök, försämrat studiemedel och färre högskoleplatser. Sådant högern har på sitt program. Allt finansierat av sämre välfärd och ökade inkomstskillnader, såklart. Och vem vet om det inte också blir ett återinförande av det förnedrande och kontraproduktiva Fas 3.

Men även om de borgerliga partierna blir mindre än de rödgröna, kan vi inte blåsa faran över. Moderaterna kommer ha särskilt svårt att svälja ytterligare fyra år av Socialdemokratiskt styre. Moderaterna, som är ett i allt väsentligt nyliberalt parti, med inslag av konservatism, har redan börjar flörta med Sverigedemokraterna, ett uttalat socialkonservativt och nationalistiskt parti. Tillsammans utgör de bägge partierna en blå-brun sörja.

SD har både sambeskattning, skrotande av pappamånaderna och en begräsning av aborträtten på programmet. Och vem känner förövrigt till vad den gamle ”Ja till livet!”-anställda Elisabet Svantesson är beredd att kompromissa bort? Och var står KD i frågan om ”samvetsfrihet” i abortfrågan?

Det kan tyckas hypotetiskt att på detta sätt prata olika tänkbara scenarion efter valet 2018. Men kom ihåg att ovanstående partikonstellationer redan är en realitet i våra tre nordiska grannländer Norge, Finland och Danmark. Att inte ens föreställa sig att ett liknande scenario också kunde drabba Sverige vore faktiskt ganska ansvarslöst av ett parti som Socialdemokraterna.

Ett sätt att undvika ett så kallat nordiskt scenario vore om Socialdemokraterna tog ett ganska rejält kliv in mot mitten och började äta ordentligt av Liberalerna och Centern. Besvikna S-väljare skulle knappast gå åt höger.

Och Vänstern sitter ju så att säga där dom sitter. Blir Vänsterpartiet större blir inte de rödgröna mindre för det. Besvikna MP-väljare torde heller knappast lockas högerut. Medan däremot en del socialliberalt sinnade Liberaler och Centerpartister troligen skulle lockas av Socialdemokraternas nya mittenprofil.

På så sätt skulle det rödgröna blocket kunna locka till sig en större minoritet av väljarkåren än den borgerliga fyrklövern. Premissen är dock att den att de borgerliga partierna inte är beredda att regera med hjälp av SD.

Det andra, mer troliga, och mindre riskabla scenariot som skulle undvika det nordiska scenariot är en regering över blockgränserna. Med S och MP från de rödgröna och L och C från de borgerliga.

Återigen skulle V locka till sig besvikna S-väljare, men Vänsterns väljare sitter som sagt där de sitter i vänsterhörnet och har ingenstans att gå, mer än möjligen till soffan. En sådan regering kommer dock kräva att Liberalerna och Centern blir socialliberala igen. Detsamma kommer för övrigt även krävas av Socialdemokraterna.

Båda dessa alternativ skulle kräva eftergifter. Men de skulle framförallt leda till en fortsatt S-ledd regering.