Som om inte den regniga sommaren vore nog så presenterar Centern nya kallduschar till de svenska löntagarna. På centerns dag i Almedalen skriver Annie Lööf på DN:s debattsida att turordningsreglerna måste avskaffas. Företag under 50 anställda ska kunna säga upp personal utan hänsyn till turordningsreglerna i LAS.

Annie Lööf menar att med dagens system måste nyckelpersoner sägas upp när det råder arbetsbrist på företaget. Men Centern ordinerar fel medicin till en diagnos som inte stämmer.

Man får inte glömma bort varför LAS kom till en gång. Fram till för 43 år sedan fanns en fri uppsägningsrätt för arbetsgivaren. Denne kunde fritt säga upp vilken anställd som helst. Denna godtycklighet vid uppsägningar fick en naturlig konsekvens, nämligen att de anställda vågade inte kritisera, kommentera eller ifrågasätta sin arbetsgivare med risk för att då förlora sitt jobb. Med lagen om anställningsskydd 1974 kom så ett skydd för godtyckligheten och de anställda kunde känna en större trygghet. Det är den tryggheten och skyddet mot godtycklighet som Annie Lööf nu vill upphäva.

Man kan heller inte undgå att fundera över vilken verklighet som Centern hänvisar till. Min erfarenhet efter 35 år som facklig företrädare och ett hundratal uppsägningsförhandlingar, är att nyckelpersoner blir kvar i företaget trots turordningsreglerna.

Också med dagens regler kan man och gör man avsteg från turordningen. Även om man har längre anställningstid än annan person på företaget så krävs dessutom att man har tillräckliga kvalifikationer för de befattningar som finns kvar i en arbetsbristsituation. Jag som anställd har visserligen ett större skydd om jag har längre anställningstid än andra, men det finns ändå inga garantier att inte bli uppsagd. Ifall jag är en nyckelperson i företaget så har det visat sig i praktiken att jag har ett ökat skydd från att bli uppsagd, då det görs undantag från turordningen.

Vidare finns även i dagens LAS en möjlighet för arbetsgivare med högst tio anställda att redan innan turordningen fastställs, undanta två personer. Ingen närmare förklaring eller motivering behöver heller anges av arbetsgivaren.

Om man räknar bort enmansföretagen så fanns det förra året 282 231 företag i Sverige med högst 49 anställda. Av dessa var 88 procent företag med högst nio anställda. Nästan nio av tio företag som skulle omfattas av Centerns förslag har redan i dag möjlighet att undanta tjugo procent av sina anställda.

Annie Lööfs återgivning av problemen beskriver mer fantomsmärtor än verkligheten. Man kan däremot ana en mer långtgående agenda, då hon beskriver detta utspel som ”ett första steg”. Det får tolkas som att i förlängningen ska samtliga företag i Sverige undantas från LAS och löntagarna förpassas 50 år bakåt i tiden och lämnas åt arbetsgivarnas godtycklighet att avgöra ifall man ska få ha kvar sitt jobb. Fast då är det mer rättvist, mer logiskt och mer klokt att förpassa förslaget till papperskorgen.