Försäkringskassan har i dagarna släppt sin årliga statistik i utgåvan Socialförsäkringen i siffror. Trenden håller i sig, kostnaderna för Sveriges socialförsäkringar minskade även 2016, så som de har gjort sedan 1992. Som ju alla vet.

Eller rättare sagt, det vet ingen. Trots att kostnaderna närmast halverats sedan 1992 handlar debatten inte om denna minskning, eller socialförsäk-ringarnas funktion, eller om hur omfattande försäkringarna bör vara. Debatten handlar bara om hur vi ska kunna skära ned i dem.

Och denna vinkling är fördummande och farlig.

Klicka på bilden för att se grafiken större. Grafik: Annika Olsson

Utbyggda socialförsäkringar är en förutsättning för alla utvecklade ekonomier för att kunna fungera. Ingen modern ekonomi kan existera om den låter sjuka svälta ihjäl, eller försöker leva på en platt låg skatt.

Redan som barn skaffar vi oss en skuld genom barnbidrag och grundskoleutbildning. När vi kommer ut i arbetslivet betalar vi tillbaka denna barndomsskuld samtidigt som vi betalar in för vår egen kommande vård och omsorg.

Att Socialdemokraterna, som vi hör ibland, borde bry sig mer om dem som jobbar och mindre om dem som inte jobbar är alltså en skenfråga. Det rör sig oftast om samma personer i olika skeden av livet.

Men naturligtvis är det ingen slump att socialförsäkringar framställs som något negativt och att de utmålas som väldigt dyra för samhället om många är sjuka.

Varje krona som hindras att gå till våra socialförsäkringar kan ju i stället gå till att sänka skatten. Det är därför det finns en så tydlig politisk dimension i frågan. De som ser socialförsäkringarna som en kostnad är de som personligen kan tjäna på att välfärden skärs ned och skatterna sänks. För det stora folkflertalet är dock förhållandet det omvända.

I en utvecklad ekonomi behövs en solidarisk finansiering. Endast så kan vi fullt ut skapa en ekonomi där rätt person hamnar på rätt plats i ekono-min, vilket gemensamt höjer hela samhällets tillväxt.

Det är dessutom en grundläggande rättvisefråga för att ge alla samma förutsättningar och möjligheter.

En del av socialförsäkringarna är sjuk- och aktivitetsersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Även här attackeras systemet av politisk desinformation.

Otaliga gånger har vi hört borgerliga politiker betrakta förtidspensionerade som lata oduglingar som lever på andras pengar, en omskrivning av att de hellre ser sänkt skatt för sig själva.

I Arbetsförmågeutredningens slutbetänkande Gränslandet mellan sjukdom och arbete, framgår dock tydligt att Sverige redan har bland de allra hårdaste reglerna för att få förtidspension, detta genom det så kallade ”varaktighetskriteriet”, det troligen ”snävast definierade i hela OECD”, som betänkandet skriver.

Assistansersättningen är ett annat attackerat område. Kostnaderna är nu avsevärt högre än vad som förutsågs när assistansverksamheten introducerades. I en översyn har regeringen dock gått vilse. I de första direktiven till den utredning som nu ser över kostnaderna i LSS stod att kostnaderna ska minska.

Det betydde att lagstadgade rättigheter måste försämras, om lagen fungerar som det var tänkt.

Så småningom ändrades skrivningen, men huvudmålet att minska kostnaderna för assistansen finns kvar, vilket Försäkringskassan tagit fasta på och numera frejdigt använder för att neka assistanstimmar till personer med svår funktionsnedsättning. Och vi läser i media hur dessa borttagna assistanstimmar tvingar föräldrar att vara hemma i stället för att arbeta och att borttagna assistenter även lett till dödsfall.

Och samtidigt som vi läser alla stridsinlägg om socialförsäkringens kostnader så minskar dessa kostnader, som det trendmässigt har minskat sedan 25 år.