Det var tydligen Gösta Ekman som insåg att utställningen skulle innehålla verk från exakt ett halvt sekel: ”Fem decennier” skrek han i luren, berättar curator Jo Widoff. Med över 300 verk blir den en färgsprakande tur genom ett egensinnigt konstnärskap.

Från första målningen Vi opererar henne genast (1967), där intresset för seriers formspråk startade, via pastischer som tar ner verk från Picasso och Olle Baertling från piedestalerna, fram till en svit av 40-talet nya målningar.

Där parafraserar Marie-Louise Ekman sin egen tidigare produktion. In kommer fågelbarn (barnbarn) som lägger till och målar över, in kommer en markant andel skuggfigurer. Ett sorgligt skimmer lägger sig över verken och tankarna går till de sista åren paret Ekman fick tillsammans, som i Fågelbarn och dam med skuggman och kläder.

Den tidigare Dramatenchefen visas i hela i sin konstnärliga bredd. Filmen Den dramatiska asylen (2013) är en underhållande djupdykning i arbetsmiljö. ”Jag tror att jag har kommit till en helt vanlig arbetsplats. Men det är mina egna underjordiska tunnlar”, som hon själv skrivit om den.

Konst

Marie-Louise Ekman, ­retrospektiv
Moderna ­museet, Stockholm