– Vi kommer att ha mer plast än fisk i haven år 2050…och den hamnar till slut på våra tallrikar, säger Isabella Lövin (MP), minister för internationellt utvecklingsarbete och klimat.

70 procent av jordens yta täcks av hav. Mänskligheten sätter sina spår i de stora oceanerna.

– Överlevande av våra hav är en utmaning av planetär skala, säger Isabelle Lövin som i dag deltog i en sorts uppvärmning inför det stora New York-mötet som anordnades av FN:s utvecklingsorgan UNDP.

För svensk del handlar havsmiljö bland annat om hur vi ska hantera de 8 000 kubikmeter skräp som spolas runt längs kusten i Bohuslän.

Globalt är omfattningen ännu större.

Drygt sex miljarder ton skräp dumpas i haven varje år, varav det mesta är plast.

Greenpeace räknar med att en miljon sjöfåglar och 100 000 marina däggdjur dör varje år av plastskräp och på flera håll – som i Östersjön – leder övergödning till att stora ytor av havsbotten dör.

Sverige har tillsammans med Fiji tagit initiativ till FN:s havskonferens, The Ocean Conference, som hålls 5-9 juni i New York. Där ska länder och andra aktörer diskutera vad som måste göras för att driva igenom FN:s utvecklingsmål 14 som handlar om hav och marina resurser.

Sveriges tre främsta prioriteringar på konferensen blir att hitta lösningar på problemen med plastskräp, överfiske, liksom klimatförändringens påverkan på haven.

Klimatministern är dock självkritisk.

– Vi har inte perfekta lösningar att dela med oss av när man tittar på våra egna hav, säger Isabella Lövin och tar upp övergödningen i Östersjön som ett exempel.

Det finns redan i dag flera överenskommelser om att hantera de marina miljöproblemen.

Under ett FN-toppmöte i Johannesburg 2002 lades det fram förslag för att skapa ett hållbart fiske till 2015.

Datumet har nu passerat och målet att komma till bukt med överfisket inte uppnåtts utan istället skjutits fram till 2020.

– Vi måste förstå magnituden av utmaningen.

– Vi har flera överenskommelser sen tidigare men det här mötet handlar om att sätta igång, säger Isabella Lövin som säger att mötet kan leda till överenskommelser med några av världens stora fiskeriföretag.

En annan diskussion på mötet lär bli hur de rika länderna kan hjälpa fattigare länder att infria det så kallade hamnstatsavtalet.

Tanken är ett de lastfartyg som cirkulerar över världshaven ska kontrolleras då det lägger till i hamnar. Men många fattiga länder har inte råd att bygga upp en sådan kontrollapparat och frågan blir om de rikare länderna kan hjälpa till.

Klimatminister Isabella Lövin (MP) och FN:s före detta vice generalsekreterare Jan Eliasson. Foto: Erik Larsson

Jan Eliasson, FN:s tidigare vice generalsekreterare, som också deltog i seminariet, är bekymrad över tillståndet i världshaven.

– Jag skulle önska att jag kunde ha en fredsförhandling med naturen. Det är i sista minuten vi gör det här, säger han.

Han ser haven som ett test på världens förmåga att komma överens. Haven är ett gemensamt intresse eftersom de inte ägs av enskilda länder är det också allas ansvar, menar Jan Eliasson.

Ett utsläpp i ett land påverkar även ett annat.

– Det blir antingen win,win eller lose, lose, säger han och oroas över de som för en politik som allt mer går ut på att gynna det egna landet.

Enligt honom är det viktigt att få världens ledare att inse att internationella överenskommelser, som klimatavtalet i Paris, även kan gynna nationella intressen. Det behöver inte finnas en motsättning, hävdar Jan Eliasson.

Om USA bestämmer sig för att lämna klimatavtalet är det, enligt honom, ett stort problem. Samtidigt så tillägger han att omställningen redan börjat. Bland annat har flera amerikanska delstater jobbat aktivt med klimatfrågan och företag satsar och tjänar pengar på att utveckla ny miljöteknik.

Jan Eliasson får även brev från stadsdelsnämnder i små svenska kommuner som ställer frågor om FN:s utvecklingsmål. Enligt honom är det ett positivt tecken på att FN-agendan håller på att spridas, vilket kan sättas i motvikt mot de klimatlarm som nu kommer om smältande isar och tinande permafrost som för många ter sig som omöjligt att stoppa.

– Det farligaste som kan krypa in i oss just nu är hopplösheten, säger Jan Eliasson som efterlyser vad han kallar för hopp-faktorer, som inger hopp om att det går att vända utvecklingen.

– För mig är dessa faktorer teknologin, den unga generationen och kvinnor. Jag tror att kvinnors frigörelse kommer att få en enorm betydelse för politik, ekonomi och sociala förhållanden i världen.