Kan arbetsförmedlingen skötas bättre i privat regi? Det diskuterades nyligen i en radiodebatt mellan LO:s förste vice ordförande Therese Guovelin och Svenskt Näringslivs arbetsmarknadspolitiska expert Edward Hamilton.

Men frågan är fel ställd. Hur arbetsförmedling generellt ska organiseras för att fungera bäst är naturligtvis den enda relevanta frågeformuleringen.

Arbetsförmedlingen i sin nuvarande form är en relik från regeringen Reinfeldt. 2008 centraliserades myndigheten. I samma veva passade man på att göra ett försök med privata utförare i verksamheten. 2012 hade dessa blivit 796 stycken. Den privata arbetsförmedlingen existerar alltså redan.

Ett av de stora jobben för nuvarande myndighetsledning har därför varit att rensa upp bland alla dessa otaliga avtal som reglerar villkoren för de privata arbetsförmedlarna. Kontrollen av varje enskild aktör är en av de stora kostnaderna i ett privatiserat system.

Ett exempel som ofta tas upp av privatiseringsförespråkare är Australien. Men tittar man närmare på hur Australiens konkurrensutsatta arbetsförmedling är uppbyggd står det snabbt klart att vi skulle få jobba hårt med offentliga regleringar för att åstadkomma något liknande.

I det australiensiska systemet lyckades man minska antalet privata aktörer från cirka 700 till 50 genom hård kontroll av varje enskild aktörs prestationer enligt ett rating-system. Klarar man inte prestationskraven slås man ut. Tillgången till offentlig finansiering är mycket begränsad och 60 procent av marknaden hålls av non-profitaktörer.

Tittar vi på offentligt finansierade men konkurrensutsatta sektorer i Sverige är skillnaden slående. Hur verksamheten än sköts slås få aktörer ut eftersom systemet garanterar en ständig tillgång på skattepengar.

Och antalet utförare är antingen oöverblickbart som i till exempel hemtjänsten och assistansvården, eller några få koncerner som konkurrerar med varandra om större delen av tjänsterna, som inom skolan och delar av sjukvården. Non-profitaktörerna är försvinnande få och kontrollen är bristfällig. Privatiseras Arbetsförmedlingen fullt ut är det troligt att man går samma öde till mötes.

Det finns andra lärdomar från det australiensiska exemplet som är värda att dra. Jobb liknande beredskapsarbeten används i stor utsträckning för att ge grundläggande färdigheter till personer som saknar kompetenser för arbetsmarknaden. Aktörerna inom arbetsförmedlingen har täta arbetsgivarkontakter och fokus ligger på att skaffa jobb först och komplettera med nödvändiga kompetenser efteråt.

Det liknar LO:s förslag om utbildningsjobb. I förslaget kunde man tänka sig att förhandla om lönenivåerna i utbyte mot stöd för reguljär utbildning. En utsträckt hand för att lösa en svår knut. Men hittills har Svenskt Näringsliv visat svalt intresse.

Privatiseringsdiskussionen för fokus åt fel håll. Innehållet i insatserna för matchning, utbildning och rehabilitering är det absolut viktigaste. Man kan dock misstänka att förslagen om privatiserad arbetsförmedling är de sidospår borgerligheten vill ha eftersom deras arbetsmarknadspolitik i övrigt inte är något att hurra för.

Kan arbetsmarknadens parter enas om att driva konstruktiva lösningar tillsammans gentemot politiken kan mycket vinnas för dem som i dag står långt från arbetsmarknaden. Företagen skriker efter kompetent arbetskraft och nya människor strömmar in i arbetskraften. Det är ett utmärkt läge om det hanteras rätt.

I stället hejar Svenskt Näringsliv på borgerlighetens tillväxthämmande privatiseringsiver. Bemanningsbranschen har säkert siktet inställt. Men blind ideologi har sällan löst några samhällsproblem.