Inget mindre än ett feministiskt utopia. Det vill Polens enda feministiska teatergrupp, Teraz Poliz, och Finlands motsvarighet, Blaue Frau, med sin performance Whenever there are people to dance, until than we’re gonna, som nyligen gästspelade på Turteatern.

Scenrummet består av stationer där publiken exempelvis kan meditera eller grädda våfflor. Sympatiskt nog är det upp till oss i vilken grad vi vill interagera, ingen pushas på, men vi deltar alla i föreställningen.

De sju kvinnliga skådespelarna påminner om kaxiga trollväsen eller skogsvarelser, som om vi befinner oss i en saga. Här berörs teman som sökandet efter nuet, längtan efter kärlek, efter revolution, sex, och inte helt otippat relationen till våra kroppar … I en scen beskrivs hur komplimanger kan bli en börda. Självmedvetenhetens fängelse återkommer också i passagen om att våra mediala bilder av ”den ultimata orgasmen”, hämmar oss.

Intressantast blir det när tanken om det utopiska problematiseras. Som mot slutet när frågan väcks om vi skulle stå ut i längden med total harmoni. Kanske behöver vi det kaotiska, en ständig förändring, för att inte tråkas ut?

Som helhet blir föreställningen till ett polyfont universum som vill få oss att tänka att det omöjliga faktiskt är möjligt. Det är peppande och det blir en ännu större utmaning i ett land som Polen, där feminism är kontroversiellt. Även om vi inte lyckas kan det vara givande att i alla fall försöka bygga en värld bortom sexism och förtryckande strukturer.

Birgitta Haglund