I Ilmar Reepalus välfärdsutredning som presenterades på tisdagen konstateras att kvalitetsmått inte på långa vägar väger upp den urholkning av välfärden som vinstuttagen orsakar.
Därmed är det sista hoppet borta för en blocköverskridande överenskommelse. Sedan tidigare vet vi att vinstmotståndet är djupt förankrat i väljarkåren. Det är bara att blåsa upp till strid.
Problemet med övervinster på grund av nedbantade personalstyrkor och medveten brist på material och lokaler löser man alltså inte med blanketter där allsköns kvalitetsmått ska dokumenteras.
Det bästa för att förbättra kvaliteten är i stället att låta sjukvård, skola och äldre- och barnomsorg få långsiktiga regleringar, likvärdig utformning och hinder höga nog för att hålla samtliga riskkapitalister borta från verksamheten.
Saken är att patienter och elever i dag tar all risk och samtidigt står för hela kostnaden. Vi betalar skatt för att finansiera välfärden men riskerar felbehandlingar och skolor i konkurs.
Skulle välfärdsföretagen bli tvungna att själva börja ta risken – genom att pytsa in eget kapital istället för att använda skattepengar – kommer en stor del av dem antagligen lägga ner sin verksamhet.
Men är det då så illa om en del vårdcentraler och skolor upphör, som välfärdsföretagen och borgerliga partier gör gällande? Nej, inte alls. Lokalerna kommer att finnas kvar (de är ofta offentligt ägda från början), personalen är redo att fortsätta arbeta och skattepengarna är desamma.
Dessutom kommer behoven naturligtvis att kvarstå. Kommuner, landsting och privata icke-vinstdrivande aktörer kan därför lätt ta över. Snarare förstärks resurserna i välfärden. Det är egentligen bara varumärkesloggan på dörren som behöver bytas ut.
Vårdföretagarna, Friskolornas Riksförbund, Almega och inte minst de borgerliga partierna skriker om att äganderätten är hotad vid en vinstbegränsning.
De vill alltså att det fortsatt ska vara tillåtet att lägga beslag på andras pengar. Något som de annars brukar beteckna som värsta formen av socialism.
Kapitalintresset ljuger aldrig. Därför finns det heller ingen anledning för vänstersidan att ge sig i den här striden. När den socialdemokratiska partiledningen gick ut med att skolan skulle regleras före de övriga välfärdsområdena var det ett försök att sträcka ut handen.
Men en sådan gest är lönlös när den andra sidan har bestämt sig för att sätta sig på tvären.
Välfärdsföretag som gör vinst på skattepengar har aldrig efterfrågats. En majoritet av väljarna vill bli av med dem. De borgerliga partierna blir allt ensammare i sitt hörn. Oddsen för att ta strid om vinsterna är bättre nu än någonsin.
