Kultur

Ett försök att uthärda ensamhetens dubbelhet

Det är ett rymligt stycke självbiografi som träder fram för läsaren i Per Hagmans senaste roman Allas älskare, ingens älskling. Författaren debuterade vid 1990-talets början som skildrare av stockholmsk krogmiljö. Han var då en ung man som själv extraknäckte, vilket han fortfarande gör, på olika krogar.

I den senaste romanens nu befinner sig författaren i Nice, där han ska tillbringa fyra år, med avbrott för resor till Sverige. Väl i Sverige hälsar han då och då på föräldrarna i barndomens Skövde.

Tillbakablickar på barndomen, uppväxten och tonåren varvas med beskrivningar av bar- och krogmiljöer. En stor del av bokens tyngd vilar på skildringar av människor berättaren möter. En hel livsfilosofi växer fram ur dessa möten – ”tunna band” som skapas – utan förpliktelser, ett försök att uthärda ensamhetens dubbelhet.

Han strävar efter ensamheten för att kunna tänka och skriva, men samma ensamhet är understundom plågsam och får honom att ge sig ut på gatorna igen för nya tillfälliga möten.

Som ett mollackord i bakgrunden bryter den så kallade arabiska våren ut, och när han under en tid är bosatt på Lampedusa kretsar berättelsen oavbrutet kring flyktingbåtarna över Medelhavet, och de människor han möter som klarat överfarten och lever på hoppet om en bättre tillvaro i Europa.

Per Hagmans roman är intressant och tänkvärd, bitvis oförutsägbar. En anmärkning dock: jag tycker att författaren uttrycker sig ogenomtänkt om den högerpopulism med mörkbruna rötter som växer fram i Europa och världen i dag. Det går inte att jämföra arbetarrörelsens framväxande och reaktionen inför denna med dagens ”missnöjesyttringar”.