Hur långt kan robotiseringen gå inom kulturen? Behövs skådespelare? Regissören Erik Holmström ställer sig frågan i den mekaniska föreställningen Automata, ett samarbete mellan Orionteatern i Stockholm och hans egen Malmö Dockteater.

Sju vita ramar, med skuggor som skapar en gråskala från vitt till svart, från början i ordning och med ett tunnelperspektiv som liknar fasader, och som sedan stilla vandrar runt i det råa scenutrymmet, genom en synlig konstruktion med balkar, vajrar och lod, och skapar mönster och interaktion till suggestiv musik av Dror Feiler: trumslag, elektrobas, gnissel, ekon, larm, krig?

Erik Holmström har gått från traditionell (nåja) teater: SCUM-manifestet på Turteatern, via dockteater för vuxna till detta: så nära en konstinstallation en teater kan komma.

Det är vackert men tålamodskrävande, och skönt att Holmströms humor får spelrum genom en styltig röst som förklarar var i den klassiska dramaturgin vi befinner oss: anslag, klimax, avrundning, där eventuella sidokonflikter (ha!) reds ut, ramarna inlemmar sig åter något så när.

Men en yrkeskår i gungning? Nja.

Teater/Installation

Automata

Regi: Erik Holmström

Orionteatern/Malmö Dockteater