Kultur

Lysande kritisk lärdomshistoria

Kort efter ekonomiska kriser öppnas alltid ett systemkritiskt fönster. 2008 till exempel tycktes det möjligt att tänka kritiskt om det ekonomiska systemet i spåren av börskraschen. I amerikansk tv stod före detta centralbankschefen Allan Greenspan och bad om ursäkt för den ekonomiska politik han fört, Marx Das Kapital toppade försäljningslistor och i Frankrike föreslog Nicholas Sarkozy ett alternativt BNP-mått.

Men så slog fönstret igen. 2013 fick Eugene Fama Nobelpriset i ekonomi för sin forskning om den perfekta aktiemarknaden. Fama menade att bubblor inte kan existera eftersom aktier alltid avspeglar det korrekta marknadsvärdet. I en intervju kort innan krisen förklarade Fama att subprimelån absolut inte var något att oroa sig för. Ändå tyckte Nobelkommittén att professorn var ett geni.

Om Famas teorier kan man läsa i ekonomijournalisten Knut Kainz Rogneruds nyutkomna bok Tio trasiga teorier om ekonomi. Där står också om Says lag, trickle downteorin och jämviktsarbetslöshet.

I korthet är det en bok om nationalekonomisk forskning som borde vara död och begraven men som ännu lever och frodas vid institutionerna. Resultatet är ett stycke lysande lärdomshistoria. Det riktigt knarrar i texten när Rognerud bänder upp det systemkritiska fönstret igen.

En av Rogneruds poänger är att teorier från 1800-talet om den rationella människan och den perfekta marknaden gjorde comeback på 70-talet. Namn som Friedman och Hayek blev kungligheter på institutionerna. Sedan dess, menar han, har ekonomer i princip ägnat sig åt att bygga modellvärldar där arbetslöshet betraktas som ett frivilligt val och arbetsmarknadsåtgärder som brutala övergrepp på en perfekt marknad.

Som läsare känner man hur vreden stiger när Rognerud går igenom konsekvenserna av teorierna: åtstramning, mass-arbetslöshet, växande klyftor. Givetvis gäller inte kritiken all nationalekonomi, för Rognerud har också sina hjältar (som Joseph Stiglitz och Marilyn Waring). Men överlag är professionen befolkad av människor som med Oscar Wildes ord ”vet priset på allt, men värdet på intet”.

Nu är inte allt i boken superspännande. Kritiken mot åtstramningspolitiken och BNP-måttet har jag läst många gånger förut. Trickle down-teorin har motbevisats hundra gånger sedan 1980-talet.

Men överlag är boken fylld av originella essäer. Särskilt vill jag rekommendera texten om Piketty där författaren illustrerar hur ett litet räknefel kan få förödande konsekvenser för en hel teori. Det är ett litet mästerverk som visar att även vänsterekonomer kan låsa in sig i sina modellvärldar.

Rasmus Landström