Inte ens döden ger uppskov med hyran. I Storbritannien har frågan blivit allt mer aktuell senaste tiden.

Flera anhöriga har vänt sig till myndigheterna och klagat på de företag som driver serviceboende för äldre. Brittiska motsvarigheten till PRO – Age UK – kritiserar servicehusens betalningsmodell allt hårdare. I dag är det flera företag som automatiskt förlänger avtalen tills de hittat en ny hyresgäst. Räkningen skickas till dödsboet.

Brittiska PRO:s chef, Caroline Abrahams, dundrar även emot att företag tar ut smygavgifter för ”administration” i samband med dödsfall. Det rör sig om extraavgifter på motsvarande 20 000 kronor.

Samtidigt är det begripligt att företagen också måste ha sitt. De har anställda som ska ha lön och fastigheter ska betalas. Företagen har skrivit ett avtal med de äldre som gått med på att betala en hyra som satts med baktanken att dödsboet ska betala för utgifter efter döden.

Men kritiken som nu lyfts ifrågasätter just denna affärsmodell.

Är det företagen, staten eller den enskilde som ska stå för riskerna? Egentligen är det en evig fråga genom mänsklighetens hela historia. Den mest avgörande frågan i varje förhandling om jobb och ekonomi är hur riskerna ska fördelas.

Eller enklare uttryckt, vem ska betala då det går åt helvete? Jag läser om den brittiska debatten om hyran efter döden då jag plötsligt nås av ett annat besked.

Va! är första ordet som dyker upp i mitt huvud då jag får höra att ett nyval ska hållas i Storbritannien den 8 juni.

Det kom oväntat. Det var ju alldeles nyss som Storbritannien utlöste den EU-paragraf som använts för att lämna unionen. Att strax därefter ställa till med nyval känns inte direkt ansvarsfullt.

Samtidigt är det lätt att fatta hur den konservativa premiärministern Theresa May tänker.

Hon har ett starkt stöd i opinionen just nu samtidigt som det rasar interna strider i socialdemokratiska Labour. Ett nyval skulle kunna gynna henne. Det är förståeligt, men ändå riskfullt. Brexit har splittrat Storbritannien. Det finns röster både för och emot inom såväl vänstern som högern och idag är det väldigt oklart vem som ska betala det politiskt priset för ett utträde.

Vem är det som ska betala efter att medlemskapet i EU begravts?