S-kongressen tog tydlig ställning: Hyvling, där heltider ensidigt hyvlas ned till deltider, måste förbjudas i lag. Det är ett överraskande starkt beslut från ett parti som helst vill undvika att blanda sig i det som traditionellt kan regleras i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter.
Men tiderna förändras. I takt med att facken har tryckts tillbaka av de många alliansårens försämrade lagstiftning ökar behovet av ordentliga återställare. För att den svenska modellen ska fungera, där mycket regleras i avtal mellan parterna, måste de grundläggande, lagstadgade styrkeförhållandena mellan arbetsgivare och fack vara någorlunda jämbördiga.
Alliansens lagändringar förstörde detta. Modellen fungerar inte optimalt.
Till detta har lagts en tydlig ovilja från enskilda arbetsgivare att upprätthålla ett bra förhandlingsklimat. När Coop gick i bräschen och satte hyvlingen i system i många av sina butiker öppnades en storskalig möjlighet för mindre nogräknade arbetsgivare att göra detsamma.
Det som troligen varit avgörande för den socialdemokratiska partistyrelsen att gå på fackens linje och förorda en lagändring är det uppenbara hotet att hyvlingen är på väg att spridas till andra delar av arbetsmarknaden, främst de privatiserade delarna av välfärdssektorn.
Den bantning av tjänster som hittills mest drabbat handeln har alltså nu också börjat användas av privatägda välfärdsföretag. Genom att hyvla bort 10-20 procent från varje heltidstjänst kan dessa välfärdsföretag lättare vinna upphandlingar på personalens bekostnad.
Så länge detta är lagligt är facken bakbundna. All förhandling sker då på arbetsgivarens villkor.
S-kongressens beslut att hyvling måste inordnas i lagen om anställningsskydd återställer åtminstone en del av styrkeförhållandena så att de anställdas rättigheter, inkomster och i förlängningen också pensioner, kan tillgodoses.
