Du känner henne antagligen, men du vet inte om det. Kvinnan som utsätts för mäns våld mot kvinnor. Hon som blir slagen på grund av sitt kön. Hon finns i alla samhällsklasser, i hela landet. Du känner säkert mannen också. Han som slår. Men du vet inte om att han misshandlar, för det syns inte på honom, och när han misshandlar sker det mellan hemmets fyra väggar.

Under 2016 utsattes 29 000 kvinnor för misshandel. Mörkertalet är stort, BRÅ räknar med att enbart en femtedel av alla fall anmäls. De allra flesta misshandelsbrott sker inomhus av en bekant till kvinnan. Mäns våld mot andra män minskar, men mäns våld mot kvinnor är oförändrad.

Men en dag får kvinnan nog. Kanske för att våldet börjar gå ut över barnen. Kanske känner hon sig stärkt av att någon granne lovat backa henne om hon polisanmäler. Hon ringer till en kvinnojour och säger att nu är hon är beredd att ta steget. Hon lämnar mannen som slår. Svaret hon får är:

”Tyvärr, vi har fullt. Vi kan inte ta emot dig och dina barn hos oss.”

Detta händer flera gånger om dagen i Sverige, enligt siffror från de två rikstäckande kvinnojoursförbunden Roks och Unizon, och trenden är en kraftig ökning av nekande svar. Kvinnojourernas akutboenden är fullbelagda eftersom bostadsbristen i många kommuner gör att det inte går att slussa kvinnorna vidare till lägenheter, som kan bli deras nya hem. I stället blir de sårbara familjerna – för ofta är det barn inblandade – kvar på det tillfälliga akutboendet i månader, ibland år.

I Kvinnofridsbarometern 2015, en undersökning som Unizon gjort bland landets kommuner, uppger var fjärde kommun att de inte ger våldsutsatta kvinnor stöd i att få tillgång till en egen permanent bostad. Så här kan vi inte ha det. Här måste politiken gå in och förändra.

Flera motioner på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg tar upp mäns våld mot kvinnor och yrkar på att garantera kvinnor plats när hon lämnar mannen. Men för att detta ska bli verklighet måste samhället kunna erbjudna kvinnorna en lägenhet att flytta till när hon lämnar akutboendet. Många av kvinnorna sjukskrivs på grund av våldet många har även varit utsatta för ekonomiskt våld och har betalningsanmärkningar. Detta gör att de inte har någon hög status på bostadsmarknaden.

De kommunala bostadsbolagen måste kunna avsätta särskilda lägenheter för våldsutsatta kvinnor och de måste också samverka mellan kommunerna, eftersom kvinnorna av säkerhetsskäl ofta måste flytta till en annan kommun. För många kvinnor börjar en ny svår tid när de lämnat sitt gamla hem och de måste skydda sig själv och sina barn från en hämndlysten man.

Skydd och trygghet är ett minimikrav för alla kvinnor och barn som utsätts för mäns våld, och en rättighet för alla brottsoffer enligt EU:s brottsofferdirektiv. Idag finns inte ens kvinnojourer i alla kommuner. Och särskild brist är det alltså på lägenheter, dit kvinnorna kan flytta efter akutboendet.

Detta måste vi ändra på. Vi män som skriver under denna artikel är byggnadsarbetare. Fackförbundet Byggnads har jämställdhet som ett av sina prioriterade områden, antaget av kongressen 2014. Vi vill se ett samhälle där alla har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett kön. Därför solidariserar vi oss med kvinnojoursrörelsen och kräver att det byggs för dem som drabbas hårdast av både bostadsbristen och ojämställdheten i samhället: de kvinnor och barn som utsätts för mäns våld.

En ordentlig satsning på kvinnofrid är också en satsning på barnen som tvingas uppleva våld. Därför föreslår vi tillsammans att:

Regeringen subventionerar 500 lägenheter om året i den kommunala allmännyttan för kvinnor och kvinnor med barn som utsätts för mäns våld. Nu när det byggs bostäder i nivå med miljonprogrammet måste utsatta familjer få det skydd som rättssamhället har skyldighet att ge. 500 lägenheter är en försumbar kostnad i jämförelse med det lidande som de kvinnor och barn som utsätts för mäns våld får utstå.

***

Du känner henne, och du känner hennes man, men du vet inte om det. Det är värst under storhelgerna, när alla gästerna gått hem. Men hon gör det nu. Hon tar barnet i handen och mobilen i fickan och springer. Hon stannar inte förrän hon kommit till landsvägen. Hon sätter sig på en bänk i busskuren och ringer kvinnojouren. De svarar:

”Kom hit. Vi har allt du behöver här.”

Inget annat svar är egentligen värdigt ett välfärdssamhälle, men för att det ska bli verklighet krävs det att vi börjar bygga hem för dem som behöver det mest.

Johan Lindholm, förbundsordförande Byggnads
Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor
Olga Persson, generalsekreterare Unizon
Lars Mejern Larsson, riksdagspolitiker (S)
Leif Nysmed, riksdagspolitiker (S)