Skolverket ser reformen som en framgång. Alliansen vill splittra lärargruppen ännu mer genom att höja nivåerna till utvalda lärare. Småkommunerna brottas med svårigheter att rekrytera. Lärarfacken vill att politiken ska prioritera bredare så att fler får del av pengarna. Utbildningsministern avser fortsätta med företeelsen. Fler yrkesgrupper efterlyser ett politiskt lönelyft.

Är då lärarlönelyftet förenligt med den svenska modellen?

I Sverige har vi under väldigt lång tid och med stor framgång tillämpat ”den svenska modellen”. Upplägget där arbetsmarknadens parter tar ansvar för lönebildningen har stått sig väl och levererat reallöneökningar till svenska arbetstagare samt placerat oss i värdstoppen vad gäller välfärd under överskådlig tid. En stor del i att denna modell har bidragit till Sveriges välstånd är att politiken hållit fingrarna borta från lönebildningen. Med lärarlönelyftet utmanar man denna framgångsfaktor.

Jag sitter inte och påstår att lärare eller för den delen andra grupper inom den kommunala välfärdssektorn inte förtjänar högre lön och bättre villkor, men jag är fast övertygad om att arbetsmarknadens parter kan hantera denna snedvridning inom ramen för ”den svenska modellen”.

Politikens uppgift är att fördela resurser både regionalpolitisk och mellan gemensamma intressen. Uppgiften är grannlaga och ska ge en jämlik möjlighet till svenska skattebetalare att bo och verka i hela landet. Vidare har politiken ansvaret för arbetskraftens inriktning och medels arbetsmarknadspolitik stor möjligheter att ”ställa om” arbetskraften till bristyrken vilket motverkar arbetslöshet och ger en stabil arbetsmarknad över hela linjen.

Låt arbetsmarknaders parter ta ansvar för lönebildningen och låt politiken försätta prioritera om resurser till vård, skola och omsorg så kommer Sverige fortsatt att tillhöra värdstoppen vad gäller välfärd.

Magnus Eriksson (S), ombudsman GS-facket Avd 15 Norr