Kultur

Utanför klassen i orten

Vem har rätt att berätta historien om förorten? I Elise Karlssons fjärde roman Klass tar huvudpersonen Hélène strid för sanningen – om en plats där hon inte känner sig hemma.

Elise Karlsson. Bild: Fredrik Sandberg / TT

LÄS OCKSÅ På skuggsidan av arbetslinjen – intervju med Elsie Karlsson 2015

När Elise Karlsson i sin förra roman Linjen beskrev balansgången mellan innanför och utanför handlade det om arbetet. För huvudpersonen Emma blir kontorsjobbet allt, att få det, hänga kvar, vara lojal och framåtsträvande. Hon stänger av; sanningen (om tomheten, jobbets ironi) ser hon ingen mening att ta till sig. Vid ett tillfälle gör hon en ansats till ett statement: När kollegerna pratar om unga från där man kastar stenar och bränner bilar, att de talar som om de inte var födda här, säger hon: ”Men man förstår vad jag säger, eller hur?”

Där någonstans tar Elise Karlssons nya, fjärde roman vid. Om det i Linjen antyds att Emma bor i en förort, kretsar Klass kring att komma från en förort, närmare bestämt Rinkeby, där invånarna blir en del i ”en lång kedja av avståndstaganden”.

I en tid då Lunarstorm var Sveriges största webcommunity och ”tornen faller” bor Hélène kvar i föräldrarnas lägenhet, läser på Stockholms universitet, men känner sig inte hemma på någon av platserna.

Elise Karlsson följer genom Hélène samhällets strukturer, problematiserar hemmahörande i en vidare bemärkelse – i platser, grupper, klasser – med ett språk som visar prov på stor formuleringskonst (”berättelser som såg färdiga ut kunde falla sönder framför ens ögon”). Enkla upprepningar ger emfas (”som om jag inte var i rummet. Jag var i rummet.”).

Hélène passar inte in i schablonbilden av en från orten. Tidigt lärde hon sig att hon hade pengar. Hon bor kvar i föräldrarnas lägenhet, där böcker är viktiga (den här platsen sägs inte kunna ”rymma hyllor som dem vi har”) och hon ser för sig hur skoltiden skulle sett ut om rasisterna som klistrar budskap fått vad de krävt, ”en värld utan människor utifrån”: hon själv och några till på skolgården – där hon för övrigt dög som ”klunga”.

Hélène är blond medelklass i ett etnifierat arbetarklassområde. Pojkvännen hör hemma i de fina kvarteren, ”och alltså överallt”, beskriver hon, och önskar att han var mindre säker på sin plats i världen.

Genom universitetet dyker personer från hennes förflutna upp (Klass också som i skolklass), och kring hennes tidigare lärare och förälskelse Monas roman Utanförskapt växer intriger och diskussioner kring livet i förorten. Som titeln antyder kritiseras det konstruerade begreppet utanförskap: något som skapas.

I tider då nya myndigheten Delegationen mot segregation inrättas är syons inställning värd att nämna: Rinkebybarnen uppmanades att beblanda sig, men andra skulle inte beblanda sig med dem.

Romanen handlar mindre om livet i Rinkeby, mer om vad livet där för med sig. Och om vem som har rätt att berätta och definiera.

Hélène och pojkvännen rör vid varandra över sidorna, som för att bevisa att de hör ihop i en värld där äkta känslor verkar avlägsna. För en lärare berättar hon ”alla hemligheter utom de väsentliga”. Jag önskar bara att jag fick veta lite mer om det, vem Hélène är, bortom det omgivningen hänger på henne.