Vilken väg kommer Socialdemokraterna och partiledaren Stefan Löfven och partisekreteraren Lena Rådström Baastad att gå efter kongressen, frågar sig Martin Klepke. Foto: TT (bilden är ett kollage)
Innan ledamöterna börjar fingra på voteringsknapparna på S-kongressen bör de sända en tanke till det nyligen avslutade valet i Nederländerna. Här finns viktig information, både om den europeiska tidsanda vi lever i och om Socialdemokratins utmaningar. Och om varför Socialdemokraternas holländska systerparti PvdA gick mot katastrof och i dag bara är en spillra av sitt forna jag.
PvdA förlorade mer än 75 procent av sina väljare. Det gick från 38 till 9 mandat, ett närmast osannolikt tapp för ett parti som fram till valet satt i regeringen tillsammans med höger-liberala VVD och som i decennier setts som statsbärande. Efter valdagen är de nederländska socialdemokraterna närmast helt marginaliserade.
Att PvdA missbedömde i stort sett allt har andra redan konstaterat. Att anamma ett språk om invandring och islam som påminde om hur extremhögerns Geert Wilders uttalar sig gav möjligtvis Geert Wilders fler väljare, men inte PvdA.
Men det som betytt allra mest är PvdA:s klara missgrepp runt reformer. Tillsammans med högerliberala VVD höjde partiet egenavgifterna och höjde pensionsåldern från 65 till 67 år i stort sett utan kompensation. Fackets krav på förbättrad arbetsmiljö förbigicks. För de undersköterskor och arbetare som redan hade svårt att klara sig fram till 65 uppfattades det som ett hån. De väljare med patos för solidaritet och rättvisa som inte hade fördrivits till extremhögern Geert Wilders fördrevs nu i stället till Gröna Vänstern eller Socialistiska Partiet, Nederländernas motsvarighet till Vänsterpartiet.
På den svenska S-kongressen vet alla att reformer är viktiga. Men om de ska gynna samhällsutvecklingen samtidigt som de drar väljare till Socialdemokraterna måste reformerna direkt gynna människor i deras vardag.
Att kongressen slår fast att alla medborgare har rätt till säkerhet och trygghet är självklart efter den senaste tidens debatt. Men det kommer inte att få folk att vallfärda till socialdemokratin.
Människors vardag är om de förlorar jobbet vid en offentlig upphandling, eller om heltidstjänster hyvlas ned till deltider eller om sjukvården försämras och enheter läggs ned. Medan de nederländska socialdemokraterna mässade om att alla måste ta sitt ansvar gick vardagens klassklyftor dem förbi, med förödande resultat.
I det rika och progressiva Amsterdam blev Gröna Vänstern största parti med 19,3 procent av rösterna, följt av socialliberala D66 med 18,2 procent. Få röstade på Geert Wilders högerextrema parti.
Områden med ekonomisk stagnation uppvisade ett helt annat mönster. I nordost och i sydost hittar vi de enda områden där Geert Wilders parti faktiskt blev största parti. Men, och det är intressant, här hittar vi också de orter där vänsterpartiet Socialistiska Partiet blev största parti.
Invånarna i eftersatta områden blir alltså inte oundvikligen högerpopulister, som man ibland kan få intryck av i debatten. De är tänkande varelser som också reagerar över orättvisor. På många orter i dessa områden är Geert Wilders parti och Socialistiska partiet sida vid sida de två största partierna.
I frånvaro av kraftfulla reformer går alltså gröna och socialliberala tankegångar bra i områden där ekonomin ändå går bra.
Medan högerextrema och vänsterradikala idéer slåss i svaga områden där staten har ett stort ansvar – men inte tar det.
Socialdemokraterna kan därmed dra två slutsatser: extremhögerns argumentation får aldrig leta sig in i partiet, och minskade klyftor måste alltid finnas med i reformer som påverkar människors vardag.
Det var länge sedan som Socialdemokraternas tidvis förhånade ord om att ”alla ska med” var lika viktiga som i dag.
