Insekter betraktas av de flesta som ohyra. De irriterar och surrar runt skallen när man ska äta utomhus. Vi slår efter dem och försöker freda oss. Men tre böcker om flygfän har givit mig en vänligare inställning.

Människor som sysslar med insekter, entomologer, betraktas ofta som lite udda figurer, nördar. Som att de snöat in på något obetydligt, något oväsentligt. Fredrik Sjöberg visar med stor humor hur han betraktas av dem som upptäcker honom på Rådmansö helt blickstilla i ett buskage med flughåven redo att fånga blomflugor. Men han skriver också fram hur lite forskning det finns och bedrivs om flugor och flygfän. Och hur den kunskap som finns varit avhängig några få, väldigt hängivna entusiaster.

En av dessa entusiaster är huvudperson i Maja Lundes roman. Den utspelar sig i tre tidsåldrar, 1852 i England då det fanns mängder av bin, 2007 i USA när de började försvinna och 2098 i Kina när det inte längre finns bin på jorden. Den dystra framtidsutsikten, att hela Kinas befolkning av en totalitär stat tvingas att tillbringa all vaken tid med manuell pollinering verkar inte osannolik när hon väver ihop det med bidöden som började på 1990-talet i Europa och nådde USA 2008. Jag minns medierapporteringen och drabbas av ett slags melankoli över tillståndet i världen.

Men jag visste inte att all pollinering av päronträd i Sichuan sedan 2008 utförs av billig manuell arbetskraft med hjälp av en liten pensel.

I Dave Goulsons Galen i humlor återfinns ännu fler arter, ännu mindre utforskade. Och samtidigt är just humlorna oerhört betydelsefulla. De står för merparten av all pollinering. Men människorna vet det knappt.

Ända fram till 1985 pollinerades alla växthusodlade tomater för hand! Det var en belgisk amatörhumleentusiast som kom på att hans tomater blev både fler och sötare om han satte in ett jordhumlebo i växthuset. På bara några år växte det fram en världsomspännande humleindustri. Turkiska jordhumlor visade sig särskilt lämpade för massframställning. Men om och hur importerade ”industrihumlor” skulle kunna påverka de inhemska var det ingen som visste. Faktum är att man inte ens visste hur de förökade sig!

Fast det är klart, en del turkiska humlor rymde från växthusen. Och rätt snart minskade antalet vilda humlor i omgivningarna. Småningom kom några envetna humlesamlare fram till att parandet mellan inhemska drottningar och utländska humlor ledde till sterilitet. Det blev inte ens några hybrider!

Nu skulle man kunna tro att Goulson sällar sig till domedagsprofeterna. Men nej. Tvärtom! Han har startat en förening för humlornas bevarande. Han forskar kring vilka växter som humlorna gillar och behöver för sin överlevnad. Och då måste vi förstå att de behöver mat hela säsongen.

Inte bara när päronen i Sichuan blommar. Merparten av vad de föredrar återfinns bland de växter som kallas ogräs. Gula framför allt. Men även blå. Själv skattar jag mig lycklig som har ett vallörtbestånd utanför växthuset, jag hade inte förstått att det var dem, och humlorna i dem, jag borde tacka för mina fina tomater. Nu vet jag.

Maria Hamberg

3 böcker med surr

Flugfällan av Fredrik Sjöberg är en samling essäer vars röda tråd är flugor och samlandet av dem. Binas Historia är en roman av Maja Lunde och Galen i humlor en populärvetenskaplig bok av Dave Goulson.