De rapporter som släppts till årets 8 mars är osedvanligt tydliga. De stora skillnaderna i lön och förutsättningar lyfts fram i dem alla. Och extra tydligt i LO:s jämställdhetsbarometer. Löneskillnaderna skriker i bjärt statistisk belysning samtidigt som det lika tydligt framgår hur förutsättningarna för heltid kringskärs. Till det visar Arbetsmiljöverkets nyligen avslutade kartläggning hur även arbetsmiljö och arbetsrelaterad hälsa beror på om vi befinner oss på en kvinnodominerad eller mansdominerad srbetsplats.
Dessutom framgår av båda dessa studier att även klasstillhörighet är av stor betydelse, där arbetarkvinnorna är särskilt utsatta. Så ingen kan längre säga att kunskapen är för låg om kvinnors och mäns olika förutsättningar. Vi har fakta nog. Nu behövs politisk vilja.
Som Arbetet skrev i veckan visar årets upplaga av LO:s jämställdhetsbarometer att den faktiska månadslönen för arbetarkvinnor är så låg som 18 500 kronor i månaden. Orsaken till denna låga siffra är att många arbetarkvinnor jobbar deltid. Men när deltiden i de allra flesta fall är ofrivillig och påtvingad står vi ändå inför det faktum att 18 500 kronor är vad som ska räcka månaden ut.
Det är naturligtvis oacceptabelt, speciellt när vi ser att en bidragande orsak är att barnomsorg inte finns att få den tid då föräldrarna förväntas arbeta. Så mycket som tjugo procent av de tillfrågade ur arbetarleden uppger att de inte har barnomsorg nog för att arbeta kvällar eller helger.
Lägg till detta de minst sagt dystra slutsatser om arbetsmiljön för arbetarkvinnor som Arbetsmiljöverket redovisar i projektet ”Kvinnors arbetsmiljö”, ett projekt som startade 2011 och som avslutades vid årsskiftet.
Den stora lärdomen ur detta projekt är att det inte räcker med ett generellt systematiskt arbetsmiljöarbete utan att det krävs ett särskilt genustänk för att arbetsmiljön verkligen ska utformas så att det gynnar alla.
Och studien är extremt tydlig. På fyra år sedan arbetssjukdomarna åter började skjuta i höjden 2009 ökade dessa sjukdomar med 35 procent bland kvinnorna men bara med tolv procent bland männen.
Arbetsmiljöverkets jämförande studie av hemtjänsten respektive teknisk förvaltning i 59 kommuner runt om i Sverige förklarar mycket.
Inom hemtjänst var 90 procent av de anställda kvinnor. I teknisk förvaltning var 75 procent av de anställda män.
Teknisk förvaltning i de 59 kommunerna uppvisade så gott som aldrig någon brist på lokaler. Inom hemtjänsten var lokalbrist mycket vanligt.
Anställda i teknisk förvaltning upplevde sällan någon brist på resurser. Detta var dock mycket vanligt inom hemtjänsten.
I teknisk förvaltning uppgav få anställda att de inte hade tid med raster. I hemtjänst hade en stor andel svårt att ta de raster som ingick i schemat.
Samma diskrepans framträdde när det gällde stressnivåer, fordonsparker och gehör hos kommunala tjänstemän och politiker. Det gällde dessutom i stort sett i alla de 59 kommunerna, oavsett storlek och läge.
Och den kanske mest tydliga organisatoriska förklaringen till stress och missförhållanden; inom hemtjänsten hade 73 procent av första linjens chefer fler än 30 personer under sig, 34 procent hade till och med fler än 40 personer under sig. Medan det i teknisk förvaltning bara var tio procent av cheferna som hade fler än 30 underställda.
Skillnaden kan naturligtvis ses utifrån könstillhörighet inom respektive arbetsplats, men det går samtidigt inte att komma ifrån insikten om att den grupp inom hemtjänsten som arbetsmiljöverket har studerat är arbetarkvinnor.
Klasskillnaden är tydlig. Därför är slutsatserna i LO:s jämställdhetsbarometer i högsta grad angelägna för både löneskillnader och skillnader i arbetsmiljö:
Samhällets mål måste vara att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor. Jämställdhetspolitiken från både parterna och politikerna måste därför ha fokus på både kön och klass:
* Inför heltid som norm
* Individualisera föräldraförsäkringen
* Avskaffa de skattesubventionerade hushållsnära tjänsterna
* Stärk anställningstryggheten
* Avskaffa New Public Management
* Prioritera lägstalönerna
Därefter kan vi hoppas på att den fakta vi känner kan börja förändras.
