Kultur

Samerna tar tillbaka sin historia

I filmen Sameblod skildras en ung kvinna som inte längre står ut med rasismen och som vill klippa bandet med det traditionellt samiska livet. – För mig är det viktigt att bidra genom att jobba med andra samiska filmskapare och konstnärer, och få fram det samiska perspektivet från oss som gör filmen, säger Amanda Kernell. Pressbild

Den samiska filmhistorien startade i början av 1900-talet. Eller – med ett annat perspektiv – 1987. Däremellan hände det som Amanda Kernells premiäraktuella film Sameblod dramatiserar: statens mätningar av urfolket.

Samerna väckte filmindustrins intresse redan i början av 1900-talet; bara ett decennium efter den allra första svenska filmpremiären producerades kortfilmen Bland samer, tre ljudlösa minuter.

Journalfilmen I Fjällfolkets land från 1923 går att se på SVT:s öppet arkiv, och flera av dokumentärfilmaren och naturivraren Stig Wessléns filmer, som Med lapparna till fjälls från 1944, finns på filmarkivet.se. Redan på 1910-talet kom den första spelfilmen om samer, Lappens brud, och därefter har det följt en rätt så strid ström av filmer gjorda av personer ur majoritetsbefolkningen.

1987 kom så Vägvisaren, den första spelfilmen som gjorts inifrån den samiska kulturen, av filmaren Nils Gaup. Det är en äventyrsfilm som bygger på en sägen om rövarfolket tjuder och utspelar sig på 1000-talet. Den unga samen Aigin ser i början sin familj dödas och försöker mot slutet av filmen rädda en hel sameby undan tjudernas brutala våld.

Filmen blev en succé och Oscarnominerades som bästa utländska film.

I år – i dag – är det så åter dags för en stor samisk film att gå upp på biograferna. Regissören och samen Amanda Kernells Sameblod hyllades på filmfestivalen i Venedig i höstas och fick utmärkelsen bästa nordiska film på filmfestivalen i Göteborg i början av året.

Den handlar om Elle Marja, som växer upp under 1930-talets rasbiologism och tvingas genomlida såväl svenska statens utsända delegation för kroppsmätningar, som den svenska lokalbefolkningens rasism. Driven av en allt starkare längtan bort från renskötseln och det traditionellt samiska livet flyr hon till och börjar i skola i Uppsala (där ju för övrigt Herman Lundborg, chefen för rasbiologiska institutet bodde).

I Amanda Kernells egen släkt har en del varit renskötare och bevarat det samiska, medan andra har förkastat det. Varför var det så många som klippte banden och kan den som gör en så radikal förändring i livet bli någon annan? funderade hon.

– Jag har alltid vetat om det, men vi har inte kunnat prata om det, säger Amanda Kernell själv under ett seminarium på filmfestivalen i Göteborg.

Där har hennes film föranlett en storsatsning på samiska filmer. Publiken har kunnat se ett brett utbud av såväl nytt som gammalt, till exempel ett gäng nyproducerade kortfilmer, och så Nils Gaups Vägvisaren och hans Kautokeinoupproret från 2008.

– Nils Gaup utkämpade det stora kriget för oss som kommit efter, säger Anne Lajla Utsi, som är chef för det internationella samiska filminstitutet (beläget i och finansierat av Norge – varför bidrar inte Sverige?), under samma seminarium om ”Den samiska filmvågen” – där paneldeltagarna hoppas att det snarare rör sig om ett hav: något stort och beständigt.

Efter visningen av trailers använder Nils Gaup lite skämtsamt ordet ”retro” när han jämför sina egna filmer med den nya generationens. Samtidigt gläds han över att något tidigare otänkbart nu inträffar:

– Att vara på den största filmfesten i Norden, det hade inte hänt på 1980- och 1990-talen, säger han.

Anne Lajla Utsi säger att samiska filmskapare håller på att ta tillbaka sin egen historia.

– Vi definierar vår egen verklighet, genom dokumentärer och spelfilmer, och den går tillbaka till kolonisationen, säger hon.

Annars har Sápmi genom tiderna används som en ”exotisk backdrop” för att berätta historien om icke-samer, påpekar moderatorn och filmvetaren Malena Jansson.

Också en nutida produktion har fått liknande kritik: Den stora fransk-svenska tv-produktionen Midnattsol – serien som visades på SVT i slutet av förra året – för att den skildrar samer, men inte involverat samiska filmskapare i nämnvärd utsträckning.

Det steg som tas nu inom den samiska filmhistorien handlar inte bara om att berätta sin egen historia, utan också om att kunna välja fritt bland teman, liksom att också kunna kritisera den egna kulturen. Regissören Liselotte Wajstedt följer i sitt pågående projekt Tystnaden i Sápmi utredningar kring våldtäkter.

– Det är många saker vi inte pratar om. Vi har stora problem med alkohol, narkotika och så övergrepp, som den här filmen handlar om. Mycket tystas ner, för vi är en liten befolkning och lever nära varandra, säger hon.

I dokumentären Me and my little sister som visades på festivalen vill den finländska samiska regissören Suvi West bryta tystnaden kring homosexualitet. Hon ville starta en debatt och självreflektion men oroade sig också för att majoritetsbefolkningen som såg filmen skulle tro att alla samer är homofoba.

– Det är väldigt svårt att vara både filmskapare och same. Varje gång jag får en idé tänker jag: Men vad blir effekten för samiska folket? säger Suvi West.

Nationell minoritet

• Det är osäkert hur många som definierar sig som samer i Sverige, som inte utför folkräkning på etnisk grund. Uppskattningsvis 20 000–35 000, varav 2 500 – 3 000 livnär sig på renskötsel (köttproduktion). Totalt finns uppemot 100 000 samer i världen.

• Sápmi är såväl det geografiska området i norra Norge, Sverige, Finland och Ryssland, liksom en kulturell och språklig gemenskap.

• Samerna har bott i Sverige i uppemot 10 000 år, långt innan nationalstaterna bildades. Sverige har erkänt samerna som såväl ett urfolk, ett folk och en nationell minoritet.

Fakta: Sametinget.se/samer.se