När jag var Kommunals ordförande var det av olika skäl nödvändigt att gilla det ”märke” som fungerar som riktmärke för avtalsförhandlingarna i samtliga sektorer på den svenska arbetsmarknaden. Men jag har alltid upplevt att det finns en hel del att invända mot märket, så som det är konstruerat. Som aktiv i Feministiskt initiativ kan jag ha ett friare förhållande till märket och jag behöver inte ständigt tampas med LO:s mansdominerade styrelse.

Om man tittar bakåt var ”märket” ett lämpligt mått på vad svensk ekonomi i sin helhet tålde för att klara internationell konkurrens. Nuförtiden består Sveriges inkomster från omvärlden av mer än export av råvaror och industrivaror.

Det minsta man kan kräva av alla fjorton LO-förbund är att man ställer krav på regeringen att ge Medlingsinstitutet en kompletterande instruktion. De borde få ett uppdrag som innebär att de aktivt ska verka för att utjämna löneskillnaderna mellan mansdominerade och kvinnodominerade arbetsmarknadssektorer.

Nu är det bara ett par av LO:s förbund som ställer det kravet, resten hävdar att det skulle vara att rucka på principen att lönebildningen är en sak för parterna. Den principen är redan ruckad på menar jag, eftersom Medlingsinstitutet över huvud taget existerar.

Feministiskt initiativ har radikalare idéer som jag tycker är värda att pröva. Vi menar att staten tillsammans med samtliga arbets-givare ska finansiera en fond som kan betala ut jämställdhetsbidrag till arbetsgivare som höjer lönerna i kvinnodominerade branscher.

Att hävda att arbetsmarknadens parter ska ta allt ansvar för arbets-livets villkor och lönebildning genom kollektivavtal har drivits in absurdum av både arbetsgivare och fackföreningar. På så vis offras de med sämst villkor, i många fall kvinnor.

Alla problem ska numera lösas kollektivavtalsvägen; där ska visstiderna begränsas, pensionerna höjas och rimliga arbetstider fixas – allt inom ramen för ”märket”. Det går utmärkt för många tjänstemän i TCO och SACO samt för LO:s mansdominerade arbetstagare.

Men hur ska kvinnor på lågavlönade jobb i handeln, på restaurangerna och i vården få lika bra villkor som männen? Ska de sälja löneökningar för att få rimliga pensioner och en arbetsmiljö värd namnet? Det är inte rimligt.

Verklig facklig solidaritet kräver att de starka på arbetsmarknaden ställer upp för de kamrater som har sämre villkor. De arbetstagare som i dag råkar ut för så kallad hyvling, det vill säga får sin arbetstid och därmed sin lön nedskuren med omedelbar verkan, bara anställs på timmar och på allmän visstid, förtjänar en bättre lagstiftning.

Så nu sätts den fackliga solidariteten verkligen på prov. För frågan är om den finns, eller om männen i rörelsen fortsatt bara kommer agera utifrån sina egna intressen. Och vilka argument som LO kommer att presentera som skäl för att de mest utsatta på svensk arbetsmarknad ska rösta på Socialdemokraterna i nästa riksdagsval.

Jag och Feministiskt initiativ vill:

• Att regeringen beslutar att ge ett Medlingsinstitutet ett kraftfullt jämställdhetsuppdraguppdrag. En instruktion att arbeta för att löneskillnaden mellan de mansdominerade och de kvinnodominerade sektorerna raderas ut.

• Att staten och samtliga arbetsgivare finansierar en jämställdhetsfond.

• Att Lagen om anställningsskydd rivs upp och förändras, så att hyvling inte tillåts och så att anställning på visstid endast kan ske på objektiv grund, vilket innebär att allmän visstidsanställning utgår ur las.

Det faktum att kvinnokodade yrken har lägre löner och får lägre pensioner är inte av naturen givet. Det är medvetna val som har blivit djupt rotade strukturer som är fullt möjliga att förändra. Med en kraftfull feministisk politik kan allt detta och mycket mer förbättras.

Annelie Nordström, fd ordförande i Kommunal. Nu aktiv i Feministiskt Initiativ