Kultur

Kvinnor på gränsen till sociala sammanbrott i Berlin

Från filmen Como Nossos. Foto: Berlin filmfestival

FILMFESTIVAL. Jon Asp rapporterar från årets stora filmfestival i Berlin där porträtt av medelålderskvinnor stod i centrum.

Aretha Franklins ”You make me feel like a natural woman” spelas tidigt och med eftertryck i Una mujer fantástica (En fantastisk kvinna). Det är inte den mest subtila scenen i den chilenske regissören Sebastián Lelios film, en av de mest hyllade vid den nyss avslutade filmfestivalen i Berlin och säkrad för biodistribution världen över (inklusive Sverige). Men den beskriver väl filmens springande punkt: transpersonen Marina som äntligen känner sig sedd av en man som den kvinna hon är.

Problemet är att denne man, Orlando, just efter att ha firat Marina på hennes födelsedag, får en blödning och avlider, endast 60 fyllda, i den lägenhet i Santiago som på sistone varit deras gemensamma. Vidare problematiskt: Hon får inte ens sörja sin älskade.

Diskrimineringen börjar redan på akuten, dit hon tagit honom. På halsen får hon, förutom utredare, hans familj: den bittra men pragmatiska hustrun, den oförsonlige sonen och den förstående brodern – samtliga som känt till relationen men först nu ger sig tillkänna.

Tillhörigheter och rättigheter tas ifrån Marina, och framför allt värdighet. Hon går från att känna sig som en hel person till att bli degraderad enligt samhällets fulaste nedärvda mönster. Av myndigheter och av nämnda familj, som bryr sig mer om status än sorg, även om de utövar ensamrätt också på det senare.

Sebastian Lelio fick sitt genombrott i Berlin 2013 med Gloria, också ett finstämt kvinnoporträtt. Ända sedan debuten La sagrada familia (2005) har regissören ifrågasatt det heliga inom familjen. Namnet ”La sagrada familia” skymtar förbi även i Una mujer fantástica, då på fasaden till den katolska kyrka där Orlando begravs och dit Marina inte är välkommen.

Transpersonen Daniela Vega gör i sin filmdebut en storartad tolkning av titelfiguren, med en lätt förhöjning som tillåter både realism och gåtfullhet, inte utan spår av Pedro Almodóvar. Hon skildras som transperson men framför allt som människa. Det könsöverskridande överskuggas av det mer allmängiltiga i temat: hur diskriminering inte bara bottnar i aversion mot minoriteten utan kanske ännu mer i rädslan över att förlora sina traditioner och förmåner.

Olika medelålders kvinnoporträtt var över lag tongivande i flera av de bättre filmerna under årets Berlinale: älskare, mödrar och döttrar som kämpar för att bli sedda av omgivningen, eller bara av sig själva. I Laís Bodanzkys brasilianska drama Como nossos pais (Som våra föräldrar) dukas livslögnerna upp utan pardon redan i den inledande familjesammankomsten.

Av tre generationer är det mellanledets Rosa som drabbas mest. Med direktinspiration från Ibsens Ett dockhem har hon hamnat i familjefällan, med alltför många åtaganden på sin lott.

Rosas mamma är frispråkig och frigjord, i sinnelag klart besläktad med Sonia Bragas solitär i bioaktuella storverket Aquarius. Osentimentalt står hon i trädgården och vattnar sina växter och röker sina cigaretter, medan tiden rinner ifrån henne.

Rosas make är ofta borta i tjänst, på tveksamt världsförbättrande uppdrag, vilket tär på relationen hemmavid. Själv tvingas hon ta stort ansvar, samtidigt som hon brottas med besvikelsen över en skrivkarriär som gått i stå.

Scen från My Happy family. Foto: Berlin filmfestival

Om filmen är en effektivt lågmäld och tonsäker skildring från Sao Paolos myller så är My happy family en minst lika stämningsrik familjeskildring från Georgiens huvudstad Tbilisi. I centrum här står Manana, en lärare som mitt i livet väljer att lämna sin familj. Helt oväntat för omgivningen, men inte utan skäl.

I familjen ingår både den indolente maken och deras bortskämda barn (som borde vara utflugna). Samt, på vanligt georgiskt vis, hennes åldrade föräldrar. Det är en minst sagt kvävande tillvaro. När Manana väljer att flytta till en egen lägenhet medför det betydande problem för hennes närstående, av både praktisk och känslomässig art.

Familjen saknar den person som de fortfarande älskar men inte nog värdesatt. Samtidigt som de väntar på hennes återkomst försöker de stävja den skam som situationen innebär.

Släkt och vänner mobiliseras för att öka pressen på henne, främmande män ombeds beskydda henne på ny mark. Filmen, berättad i långa tagningar och med spår av det sentida rumänska dramat, blir till en potent bild av ett helt samhälle som håller familjerna och inte minst männen om ryggen, med ständigt nya livslögner hotandes runt hörnet.

Men Manana står på sig och finner sig väl i den nya enkla bostaden. Hon återupptar både sina intressen och vänskapen med gamla bekanta. Hon får syn på sig själv och återfår livsglädjen. Men My happy family visar inte bara på nödvändigheten av ensamhet och egentid. För i denna ensamhet blir hon också sedd av andra i nytt ljus, däribland maken på tillfälligt besök. På så vis framträder även bilden av försummad tvåsamhet, och vad som faktiskt kan krävas för att bryta vanans makt.

Precis som Marina i Una mujer fantástica och Rosa i Como nossos pais kämpar Manana för värdigheten i en traditionell tillvaro. De är människor i motgång som inser att de måste våga stå upp för sig själva. För annars kommer ingen annan heller att göra det.