Calmfors: ”Lönenormen kan kollapsa”

Den ordning där industrin anger takten för löneökningarna i Sverige går mot kollaps. Hemmamarknaden kommer att gå bättre än exportindustrin en lång följd av år framöver, och därmed kan den betala högre löner. Den slutsatsen drar Arbetsmarknadsekonomiska rådet.

Sverige är inne i en högkonjunktur, men den är olika stark i olika delar av ekonomin. Medan byggföretag, sjukhus och skolor ropar efter arbetskraft är efterfrågan på exportindustrins produkter svagare. Den här skillnaden är inte tillfällig, hävdar Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER) i en rapport som publicerades på tisdagen.

Hela den svenska ekonomin behöver balanseras om, anser AER: Från tonvikt på exportindustri till mer produktion för hemmamarknad. Sverige, med sin åldrande befolkning, sin bostadsbrist och sina försenade tåg, behöver mer vård, omsorg utbildning, mer bostadsbyggande och fortsatta investeringar i infrastruktur.

I nationalekonomiska termer betyder omställningen att Sverige, som har haft stora överskott i bytesbalansen sedan början av 1990-talet och alltså byggt upp fordringar på utlandet – nu går mot en period av minskat sparande.

– Det är samma slags omställning som Kina är inne i, säger Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi och ordförande för AER, som presenterade rapporten för massmedia under tisdagsförmiddagen.

En följd av omställningen blir att företag som verkar på hemmamarknaden ökar sin lönebetalningsförmåga i förhållande till exportindustrin. Då utmanas den ordning för lönebildningen som har gällt i Sverige sedan slutet av 1990-talet, där löneökningarna i den internationellt konkurrensutsatta industrin fungerar som norm för hela arbetsmarknaden.

– Påfrestningarna på märket blir stora, säger Lars Calmfors. 2017 är förutsättningarna goda för att industrinormeringen ska hålla, men på sikt blir spänningarna så stora att den riskerar att kollapsa.

Skulle industrin fortsätta att ange ett märke med låga löneökningar som hemmamarknaden följer, så kan det vara bra för sysselsättningen i hela ekonomin, enligt AER:s rapport.

Men det förutsätter att det finns tillräckligt med kvalificerad arbetskraft för hemmamarknadens behov. Annars blir effekten en konstant brist på arbetskraft inom vården, byggbranschen och andra sektorer, varnar AER.

Det ligger nära till hands att anta att för låga löneökningar i Kommunals, Byggnads och Vårdförbundets centrala avtal helt enkelt kompenseras genom desto större löneökningar vid sidan av avtalen, så kallad löneglidning. Men så enkelt är det inte, enligt Lars Calmfors.

– Det finns ett samband mellan brist på arbetskraft och löneglidning. Men det är inte så starkt som man skulle tro, säger AER:s ordförande. Och med åren har löneglidningen blivit allt mindre.

Att modellen med ett ”märke” för avtalsrörelserna är hotad betyder att det är dags att diskutera förutsättningarna för lönebildningen ”i grunden”, enligt Lars Calmfors. Det vore illa om dagens modell gick sönder, anser han.

– Ett sätt att rädda den kan vara att industrin tar mer hänsyn till tjänstesektorn och sätter ett märke som är högre än vad som egentligen passar industrin, säger Lars Calmfors. Ett annat är att tjänstesektorn – även de tjänsteföretag som inte känner av någon internationell konkurrens – släpps in och tillåts påverka märket.

Rapporten analyserar också två andra klyftor på den svenska arbetsmarknaden: den mellan inrikes och utrikes födda och den mellan visstidsanställda och fast anställda. Sverige har länge litat till utbildning och generösa anställningsstöd för att hjälpa svaga grupper in på arbetsmarknaden. Och de verktygen förblir grundläggande, enligt AER.

– Forskningen visar tydligt att anställningsstöd är den mest effektiva åtgärden för både inrikesfödda och utrikesfödda, säger Lars Calmfors. Vår enkätundersökning visar att många företag inte känner till de anställningsstöd som finns – och att de företag som har använt stöden är positiva till dem. 45 procent av de företag som har använt anställningsstöd säger till och med att detta gjort dem mer positiva till att använda stöden i framtiden.

Men problemen är så stora att utbildning och anställningsstöd inte räcker, enligt AER, som anser att lägre minimilöner också måste prövas.

I en tidigare rapport förordade AER temporära ingångsjobb med rejält mycket lägre minimilöner än vad kollektivavtalen anger i dag. I den nya rapporten föreslås i stället att fack och arbetsgivare ska definiera helt nya typer av enkla arbeten, som ska utföras till låga löner.

Som exempel nämns hämtning av material och handräckning inom plåtslagerinäringen: Sådana jobb skulle kunna avlasta de utbildade plåtslagarna.

I sin enkät om företagens intresse för de här jobben talar AER om lönenivåer på 14 000– 15 000 kronor i månaden.

– Det finns en potentiell efterfrågan för sådana jobb, säger Lars Calmfors. Invändningen är att de nya jobben skulle locka EU-migranter till Sverige – då skulle de nya jobben inte förbättra integrationen bland flyktinginvandrarna. Ett sätt att undvika det är att låta jobben ingå i den statliga arbetsmarknadspolitiken.

En annan invändning, som ofta hörs från fackligt håll, är att låglönejobben skulle skapa en ny underklass.

– Den risken finns, säger Lars Calmfors, som betonar att de som får de nya låglönejobben måste ges goda möjligheter till vidareutbildning.

– Men det är bättre att ha ett jobb med låg lön än att leva på ännu lägre bidrag.

Fotnot: Arbetsmarknadsekonomiska rådet bildades 2015 för att analysera hur lönebildningen, arbetsrätten och arbetsmarknadspolitiken påverkar arbetsmarknadens sätt att fungera. Rådet finansieras av Svenskt Näringsliv, men ska arbeta helt självständigt.